Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J. P. Molins fontän prydde i gips Industrihallen pd den stora utställningen i Stockholm
1866 och väckte stor beundran, en del kritik och — utmanade en och annan sedlighetens
väktare: Ägirs vackra döttrar voro enligt en uppfattning, som till och med tog sig uttryck
i skrivelser till regeringen, väl lått klådda. — Bilden visar den stora expositionens
invig-ningspublik 1866. Foto. Stockholms stadsmuseum.
248; se även pl. ovan vid sid. 304). Carlo Plagemartn, som närde ständig
hemlängtan till Rom; den redbare, om sin talang något vårdslöse porträttmålaren
Carl Staaff, vidare Henrik Ankarcrona, för vilken sysslandet med
konstnärliga uppgifter var en efterlängtad rekreation under militärlivets säkerligen
dock ej alltför påkostande mödor. Hans studier och minnen från tjänstgöring
i spansk och fransk krigstjänst förlagd till Algir och Marocko gåvo honom
ett rikt material att under ett långt liv bearbeta. Där se vi också f. d. bagaren
från Göteborg, J. P. Molin, som blev det stora namnet på skulpturens
område — Fontänen i Kungsträdgården; Karl XII, Bältespännarne —; Lea
Ahlborns lilla gestalt skymta vi även i närheten av konungen. Under
slutet av 1860-talet och en del år framåt var hon nästan ensam om att i vårt
land representera medaljgravörens konst. Lars Theodor Billing och Johan
Zacharias Blackstadius stå där nära intill. Den förres svenska och den
senares italienska landskap och romantiska scener äro älskvärda prov på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
