Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater och skådespelarkonst under 1800-talet. Av Oscar Wieselgren - Dekoration och kostym. Fredrik Deland. Amatörteatern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Edvard Stjernström, vilken sedermera med
sitt nya realistiska spelsätt skulle inleda en
ny epok i den svenska teatern, ses här,
närmast skräckinjagande att skåda, som
Quasi-modo i Hugos »Ringaren i Notre Dame*,
vilken uppfördes på Nya teatern 18A4 och väckte
odelad entusiasm. Malla Silfverstolpe fann
dock den trogne Quasimodo, som i pjäsen
stryper en satanisk präst, mottar dennes
dolkstöt och dör vid den sköna hjältinnans
fotter, *ryslig att se och höra flåsa*. Men
publiken ville sä ha det. — Kolorerad litografi.
sig en matta och hålla sig därpå? I
tärningsspelsscenen är det ännu
eländigare; rummet har mera
utseende av en spelklubb än av ett
slottsrum. Vårföre icke öppna
dörrarna och visa en livlig salong
utanför? Varför icke inflytta
tillräckligt med stolar och möbler?» Man
kan förstå recensentens indignation,
då man vet, att stycket spelas under
Ludvig XV:s tid och i den mest förfinade och högaristokratiska franska
miljö. Men teatern hade det som sagt svårt, utgifterna voro betydande, och
i regel blev det icke så mycket över till dekorationer. Man måste med eller
mot sin vilja därvidlag följa den Kajsa Warg tillskrivna principen: Man
tager vad man haver.
Beträffande regi och individuell instruktion hade man ännu icke hunnit
särdeles långt. Hur det gick till under repetitionerna, har författaren Oscar
Wijkander på grundval av egna erfarenheter skildrat i sina »Minnen». »Med
ett exemplar av min pjes (skådespelet ’Lucidor’) i sin hand tog regissören
Wilhelm Kjellberg plats på scenen och yttrade: Där till höger står ett bord
med en stol, på vilken Dahlqvist sätter sig; till vänster är ett fönster, och
där, mitt herskap, är dörren, tillade han leende och pekade åt fonden.
Därmed hade han sagt allt, vad han ämnade säga under den akten, och satte
vederbörlig hänsyn därtill. Någon
gång kunde emellertid en recensent
råka i allvarligt misshumör vid
åsynen av scenbildernas torftighet och
kritisera därefter. Så skrev t. ex.
August Blanche i »Freja» efter
premiären på Alexander Dumas’
historiska skådespel »Fröken de
Belle-Isle»: »Anordningarna på scenen
äro odrägligt fattiga, smaklösa och
vanhedrande för en kunglig teater:
fyra vanliga stolar i en stor salong
och en modern soffa mitt på golvet.
Varför kan icke K. Teatern skaffa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
