Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Snoilsky.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då Snoilsky var 15 år gammal, drabbades han av en
mycket stor sorg — hans mor dog i kolera. Med sitt
sinne för skönhet och poesi hade hon förstått honom så
väl; fadern åter stod honom mera fjärran. All glädje
försvann då från »hemmet», säger han själv. Endast vid
måltiderna träffade han samman med fadern, som med
åren blivit än tyngre och allvarligare.
Året därefter förflyttades Snoilsky till ett privat
läroverk. Här trivdes han mycket bättre. Kamraterna lärde
sig snart sätta värde på nykomlingen, som visst någon
gång kunde förefalla litet stel och förnäm, men som, då
han blev varm och intresserad för något, kunde bli så
ivrig och vältalig och som hade ett så fint och älskvärt
sätt. Under rasterna var han munter och glad som de
andra, men under lektionstimmarna hände det ofta, att
de mörka ögonen blevo tunga och svårmodiga —
tankarna gingo till den döda modern.
Redan i skolan började Snoilsky skriva vers. Dessa
läste han upp i en liten litterär klubb, som man bildat,
och kamraterna blevo mycket förtjusta i dem.
Några år efter modern dog fadern, och Snoilsky kom
nu att rätt mycket vistas hos släktingar.
I maj 1860 blev han student, och de närmast följande
åren tillbragte han i Uppsala. Med studierna gick det
just ej så fort, ty nu var det Snoilskys stora poetiska
begåvning bröt fram. Egentligen intresserade honom
ingenting annat riktigt än poesi.
Han var nog lycklig att komma in i en krets av
begåvade unga studenter och skalder, bland vilka märktes
P. Wikner, E. Bäckström, E. D. Björck, C. D. af Wirsén
och C. R. Nyblom, och snart blev han medelpunkten i
kretsen, det s. k. Namnlösa sällskapet. Det var här han,
flammande av ädel vrede, läste upp de dikter han skrivit
om Polen, detta olyckliga, sönderstyckade land, som vid
denna tid än en gång sökte resa sig mot förtryckaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
