Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Snoilsky.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pys i London, som förgäves söker skaffa hjälp till sin
fattiga mor, som håller på att dö, och i »Genom gallret»
visar han, hur kärleken ensam kan bygga en bro mellan
fattiga och rika.
År 1890 återvände Snoilsky med sin familj till Sverige,
där han blivit utnämnd till överbibliotekarie vid Kungl.
biblioteket. Vid sidan av sin nya verksamhet diktade han
emellertid fortfarande, dock mera sparsamt än förr. På
1890-talet utkommo de fjärde och femte diktsamlingarna
av honom.
Då han i ett av sina sista skaldestycken söker att i en
enda bild liksom samla den svenska jorden, den på en
gång stränga och milda, stannar han inför tallen och
sjunger:
»Då seglarn vågen plöjer
att lämna hemmets skär,
vem månn’ till avsked dröjer
på sista klippan där?
Och styr han hemåt färden,
vem hälsar tack för sist
längst ute där på fjärden?
Vår svenska tall helt visst.
Du tall bland gråa bergen!
En seg och stolt natur,
alltjämt du håller färgen
i både ur och skur.
Du ännu föreställer
det folk, du kände förr.
— — — — — — — — — —
Du utpost för vår dörr!
Kring Sveas landamären
väx, trogna träd, i frid!
Och må ej över skären
du randas se en tid,
då ont får övertaget
och allting går itu,
och svensk av gamla slaget
finns ingen mer än du!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
