Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Pontus Wikner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Pontus Wikners fader var son till en fattig torpare i
Värmland. Han var ovanligt begåvad och brann redan
som liten gosse av iver att få studera. Då föräldrarna
inte ville tillåta honom detta, rymde han hemifrån och
lyckades komma in i latinskolan i Karlstad. Här
uppehöll han sig på det sättet, att han tjänstgjorde som
passopp åt äldre gossar: han sprang omkring i staden vid
4-tiden på morgonen i kola mörkret och väckte dem —
skolan började vid denna tid redan kl 6 — gjorde upp eld
och borstade skodonen. — Men så träffades den stackars
gossen av en stor olycka — en kamrat råkade sticka ut
ena ögat på honom med en gaffel. Läkaren förklarade,
att han inte kunde fortsätta att studera, och med
svidande hjärta fick han lämna skolan. Men hela livet igenom
bibehöll han sin kärlek till böckerna, och denna gick i arv
till hans yngste son, Carl Pontus.
Det var i ett fattigt hem denne växte upp. Ett år
efter hans födelse flyttade föräldrarna till ett litet ställe,
Kaserna, som fadern arrenderade av en gammal
krono-befallningsman Nordberg. Han skulle hjälpa denne att
sköta hans stora egendom en bit därifrån.
Kaserna ligger vid Munkedal i Bohuslän, ej långt ifrån
dalsländska gränsen. Naturen där är vacker och på
många ställen vild. Höga, skogklädda åsar omväxla med
dalsänkor, och här och där glittar en sjö fram. Kaserna
ligger på en kulle, som skjuter ut i den lilla sjön
Vassbottnen, med trädgård och ängar omkring. Alldeles
invid huset står ännu i dag en hög, präktig ask, som var en
omtyckt tillflyktsort för barnen. I den klättrade de upp
och gömde sig, när de ville vara i fred.
Stugan hade fadern själv fått bygga upp, och till den
hade han måst använda timmer, som ej hunnit torka
tillräckligt. Man kan förstå, hur fuktigt det skulle bli.
Därtill kom, att den ej blev tillräckligt tät och ombonad,
varför det emellanåt både snöade och regnade in. Skadligt
var det för dem alla därinne men värst för pilten i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
