Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam. II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nästan i varje novell möta vi, om icke honom själv, så
det underbara inflytande, som utgick från honom.
Gåtfull, halsstarrig, järnhård står han för sitt folk, men
rättfärdig och kämpande för en rättfärdig sak — och så
älskar innerst det svenska folket rättfärdigheten, att
den man, som för svärdet för dess sak, kan få det med
sig ända fram till undergångens brant. På avstånd ifrån
konungen kan man kanske vredgas och till och med
göra upp planer att störta honom, men kommer man
i hans närhet eller ser man, att någon fara hotar honom,
offrar man utan knot livet för honom. Och då han efter
aderton långa år återkommer till sin huvudstad, för hans
skull sjunken i fattigdom och elände, och ej kan försvara
sig emot anklagelserna, emedan hans tunga är stum för
alltid, då finns där inte en, som höjer sin röst mot honom.
»Är det inte undret med den försten, att ingen kan hata
honom?» säger i »En hjältes likfärd» en av männen på
vägen, där sorgetåget går fram. »Två förbittrade
människor kunna inte mötas och tadla honom, utan att de
begynna tvivla på sina egna ord, när de åtskiljas, och
nästa gång de träffas tala de om honom med blottade
huvud. Äro då vi själva dårarna? — — — Ser ni,
kamrater, ibland lägga vi en människa på den ena
vågskålen och all vår klokskap på den andra, men ändå
märka vi, att vågen står lika stilla. Vet ni, vad det betyder?
Det betyder, att hos den människan finns en droppe av
den eviga rättfärdigheten, ty den droppen är tyngre än
guld och bly, och vi ha inga vikter att väga den. Må
vi till järnlod omstöpa allt, vad vi mena, att den
människan förbrutit, klar ligger dock den droppen på hennes
panna — och vågen rör sig icke.»
Några av de finaste och mest gripande novellerna i
Karolinerna behandla de fångna krigarnas öden.
Tusentals mil skilja dem från hemlandet, det karga och
vana, och de våga knappt nämna för varandra ordet hem,
ty de veta, att då kan det hända, att den starkaste bland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
