Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Esaias Tegnér.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ej förhållandet. — Tegnér, som under sin ungdom och
tidigare mannaålder varit starkt frisinnad, kunde ej lida
den hänsynslöshet, varmed demokraterna förde fram sina
yrkanden, och började frukta, att deras strävanden
egentligen gingo ut på att »sätta massan över förståndet,
armstyrkan över tanken». Ridderlig som han var, plågade
honom särskilt de hätska anfallen mot den gamle
kungen, Karl Johan. Som vanligt skydde han ej att
säga ut, vad han tänkte, och detta ådrog honom många
angrepp från den liberala sidan både i riksdag och
tidningar.
Säkert skulle Tegnér ha tagit dessa angrepp med
ganska mycken ro, om han varit frisk. Men ända sedan han
flyttade till Växjö, hade hans hälsa varit vacklande.
Sjukdomen yttrade sig i en svår oro i sinnet, i retlighet och
melankoli. Rätt tidigt anar han, att hos honom finnes
anlag till sinnessjukdom, men med järnvilja ägnar han
sig åt arbetet, besluten att ej i förstone släppa taget. Hur
svårt hans lidande är, därom får man en föreställning,
genom att läsa hans gripande dikt Mjältsjukan.
År 1840 bröt sinnessjukdomen ut, och Tegnér fördes
till ett sjukhem i Slesvig. Även under sjukdomen
kunde han författa och skrev då bland annat sin vemodiga
dikt Avsked till min lyra.
Efter någon tid blev Tegnér bättre och kunde återvända
till Växjö och taga tillbaka sitt arbete. Men han
var en bruten man, och de, som besökte honom på
Östrabo, biskopssätet, tyckte sig stå inför en sjuttioårig
gubbe i stället för inför en sextioårig man.
Blid och vänlig låg han för det mesta på sin soffa
och läste vad som för dagen föll honom in. Gärna såg
han barnen och barnbarnen omkring sig. De senare,
Emma, Disa, Gerda och Henrik Rappe, kallade han för
sina små »rapphönor». Var morgon skulle de komma
upp och hälsa på morfar, och då vankades alltid en spritt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
