Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Olov Wallin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lugn och ro. »Vet ni, vad jag ämnar göra, biskop
Wallin ?» frågade han slutligen. Biskopen förklarade, att
han ej visste detta. »Jo», sade Karl Johan, »jag ämnar
söka Leksands pastorat.» Wallin och de kringstående
logo, och konungen fortfor: »Nej, min käre Wallin, vi
skola troget och tåligt stanna kvar på vår plats, dit en
högre makt har försatt oss, och i vår verksamhet.»
Det var först efter mycken tvekan som Wallin
förmåddes att antaga kallelse till ärkebiskopsämbetet. Han var
nu 57 år gammal och ansåg sig icke äga krafter och
förmåga att sköta ett så utomordentligt viktigt ämbete.
Men då man nödgat honom att antaga det, lade han
samma rastlösa iver och intresse i dagen för att fullgöra
den nya uppgiften, som han visat förut.
Långa inspektionsresor företog han till avlägsna delar
av stiftet, där aldrig förr någon biskop varit och där
vägarna ofta voro obanade. Överallt blev han
mottagen med den största hedersbetygelse, och det berättas
att han, då han en vardag kom till en dalaförsamling
och förvånad sporde männen: »Varför ären I så
högtidsklädda på vardagen?» fick till svar: »Skulle vi ej
vara högtidsklädda, då en sådan Guds man kommer
till oss?»
På en av sina sista inspektionsresor besökte han sin
hembygd och Falu stad. Säkert kändes det underligt
för honom att vandra i den gamla trivialskolans skumma
salar eller på Falu gator, där han ofta, frusen och
hungrig, skyndat fram för att få sätta sig vid välbärgade
människors bord. Inte hade den lille pilten då anat, att
han en gång skulle komma tillbaka som Svea rikes
ärkebiskop.
Bland de utflykter, som mest gladde honom, var en
sabbatsfärd till Leksand en sommardag. Så här skildrar
han den fagra platsen:
Gröna berg och stilla dalar!
Blå och skyhöga berg!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
