Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Ludvig Runeberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omgiven som den var av lummiga träd och med utsikt över
Kroksnässundet. Det var Runebergs fröjd att klädd i en
dräkt av hemvävt bomullstyg få ströva omkring i skog och
mark med geväret på axeln eller ligga ute på fjärden och
fiska. »Det minsta det börjar dofta åt vår», skriver hans
hustru till en vän, »så är det förbi med skriveriet.» Men
inte var det fisket och jakten i och för sig själv, som
lockade så oemotståndligt, nej, det var »fjärdarna och
sunden, skogen med dess stillhet och skogsbäcken med dess
sorl». En av hans jaktkamrater berättar, hur
underbart strålande hans blickar kunde bli, när han fick
se en utsikt, som riktigt tilltalade honom. Men
fåordig som han var, nöjde han sig med att stilla säga:
»Nog är här vackert.»
Först 1860 kom andra delen av Fänrik Ståls sägner
ut. Med vilken spänning det lilla häftet mottogs, kan
man förstå av vad Helsingfors tidningar berättar:
»Torsdagsafton ficks första exemplaret häftat från
bokbindaren, man slets därom i enskilda kretsar,
förläggaren fick ej nattro, utan antastades sent på natten av
fänrikens vänner.»
Varpå beror det, att det finska folket älskar
Fänrik Ståls sägner så? Beror det endast därpå, att det
är om krig och stolta dåd Runeberg sjunger? Nej, inte
var han den, som förhärligade kriget i sig självt med
all dess råhet och blodsutgjutelse. Det, som enligt
Runebergs tanke ger helgd åt krigarens yrke, är, att denne
kämpar för de svaga och värnlösa, som ej kunna skydda
sig själva, för den frihet och det goda han en gång
själv fått i arv av sina fäder och som det är hans plikt
att söka bevara åt barn och barnbarn. Vackert uttrycker
Runeberg denna sin tanke i följande lilla dikt:
Till en bondes koja kom en krigsman,
tung av år och vandrande på träben.
Bonden fyllde lugnt ett glas för honom,
bjöd och talte till den gamle knekten:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
