Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zacharias Topelius. I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skafferiet innanför salen. Efter en stund gläntade
mamma på dörren och frågade: »Är du snäll nu?» — »Nej»,
svarade gossen, »inte är jag snäll ännu». Likadant blev
svaret andra gången modern kom, men då började hon
misstänka något och öppnade dörren. Javisst! Där
satt »Bullerbasius» med en syltkruka framför sig och
slickade sig belåtet om munnen. Men han var en helt
liten pys då.
Tack vare föräldrarnas kloka, kärleksfulla uppfostran
blev Zache med tiden en riktig hederspojke. Det
klemades inte med något av barnen, och ofta hände det, när de
på rätt kalla vinterdagar skulle ut i det fria, att fadern
sade: »Vad ska du med rock i dag?» eller »Inte
behöver du vantar, inte.» Tidigt lärde sig Zache att i både
lek och allvar »hugga i duktiga tag». Mycken frihet
hade barnen hemma, men de lärde sig också både lyda
och att själva välja det rätta. »Min far och min mor sågo
oss gärna glada och nekade oss aldrig ett oskyldigt nöje»,
säger Topelius själv. »Vi hade mycken frihet men
alltid med villkor av sträng, helst frivillig lydnad.» —
»Övervinn dig själv! Lär dig att försaka!» var en av
faderns levnadsregler, och så lärde sig Zache att anse
för en naturlig sak, att läxan skulle gå före leken och att
man måste försöka att ställa allt till rätta, om man burit
sig dumt eller ovänligt åt mot någon. Därför kunde
Zache också ge bort sin stolthet, kälken Moppe, till en
kamrat, som, delvis genom hans förvållande, brutit sin
ena arm och slagit sin kälke i kras. Också den historien
omtalas i Bullerbasius.
Zache var bara sju, åtta år, när han började skriva
verser och sagor. En gång, när en liten grönsiska dog,
som han hållit mycket av, skrev han följande lilla dikt:
»Tippelill, var fri och glad,
flyg till Gud i gröna blad!
Tack för att du sjöng för mig!
Jag bar ledsamt efter dig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
