Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zacharias Topelius. III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
går, när jag åkte med er, sju år gammal, i kälkbacken.
Jag är så glad, att ni hålla av mig.»
Dessa voro de sista hälsningar Topelius nedskrev.
Kort efter födelsedagen insjuknade han, men lugn,
hoppfull och tålig som alltid, ville han ej tro, att han skulle
behöva lämna sitt arbete och gå till sängs. Slutligen
måste han dock göra detta. Och nu följde en det stilla
avtynandets tid. Nog blevo dagarna ibland långa för
honom, som så mycket älskade arbete. Nu orkade han
ej göra något, men aldrig undslapp honom något otåligt
ord eller klagan. I en liten bok nedskrev han några ord
var dag. Där heter det:
»13 februari: — Guds lov, på sjukbädd. Långa
söndagen.
14 februari: — Långa måndagen.
15 februari:— Långa tisdagen.
20 februari: — En lång sjukvecka i Guds lov.»
Småningom tilltog tröttheten, och yrseln störde hans
nätter. Men hur trött han än var, ja, till och med under
yrseln, sade han sitt vänliga tack för den minsta tjänst,
för en dryck vatten.
De sista dagarna i Topelius’ liv har en ung vän till
skalden, Alta Dahlgren, skildrat sålunda för oss:
»Men ute föll snön, vecka efter vecka, som en
oavlåtligt fallande gardin, och drivorna växte, och vägarna
blevo ofarbara, och tystnaden kring Björkudden liksom
tilltog mer och mer. Denna ständigt fallande snö
tycktes dämpa varje ljud. Det blev småningom klart för
hans anhöriga, att i all denna tystnad och stillhet
nalkades en hög gist, kallad att skörda ett liv, som i rikt mått
erhållit och givit av livets gåvor. Några medlemmar av
familjen, som vistades i utlandet, efter telegraferades
och anlände alla i tid. Den sjuke skalden, vars läppar så
ofta under de långa dagarna viskade sitt: ’Guds lov!’
förnam under själva yrseln den höge gästens närvaro.
Med böner till sin Gud hälsade han honom, och med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
