- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / 1. Innehållande Hedniska tiden /
115

(1823-1872) [MARC] Author: Anders Fryxell With: Otto Sjögren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ELLAS SÄNDEBUD. US

Ragnar dog nu ined frimodig hel och godt beröm
och blef derpå förd ur ormgropen.

FEMTONDE KAPITLET.

ELLAS SÄNDFBUD.

När männerna berättade för Ella Ragnars ord,
förstod han grannt, alt det varit Ragnar, och kom derföre
i stor fruktan och ångest för hans söner. Sist fattar
han det råd, alt skicka sändebud till dem och begära
få lägga bot för deras fader. Dertill bad han
sändebuden noga gifva akt på hvars och ens åtbörder vid
underrättelsen om Ragnars död. När sändebuden kommo
för bröderna, sutto Sigurd och Hvitserk och spelte tafl *),
men Björn stod på salsgolfvet och skaftade sitt spjut.
Sändebuden trädde fram och helsade Ivar vördeliga,
sägande sig vara Elias sändemän, att förkunna Ragnars
död. Då läto Sigurd och Hvitserk tafiet falla; men Ivar
bad sändemännen noga berätta, hur delta tillgått. De
gjorde så, och när de kommit dit, då Ragnar sade:
ugrymta månde grisarna», m. m., då fattade Björn sà
hårdt om spjutskaftet, att märke efter handen syntes
deri; och när berättelsen var slut, ristade han det sà
häftigt, att del splittrades sönder. Men Hvitserk
krystade den bricka, han höll i handen, så hårdt, att
blodet sprang ut under hvar nagel. Sigurd salt och
skaf-de sin nagel med en knif, och hörde sà noga på
berättelsen, att han ej märkte på knifven, förr än han skafvit
allt till benel; men han brydde sig dock ej derom. Ivar
frågade noga efter allting, och var hans ansiglsfärg än
blå, än blek, än röd. Hvitserk ville straxt nedhugga
buden, men Ivar gaf dem fred, och de reste hem. Da
nu Ella hade hört alla brödernas åtbörder, sade han:
cMest hafva vi alt frukta af Ivars sinne, ehuru ej

*) Brädspel.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:14:00 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svhistfry/1/0119.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free