Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sanningen. Men man ville nödvändigt komma åt några
enskilda personer. Att på en gång och i klump angripa
och till hårdare straff döma hela liffländska ridderskapet
var nämligen alldeles omöjligt. Om man deremot
lyckades, att till syndabockar framdraga några få dess
utmärk-tasle medlemmar, så skulle det sedermera blifva mycket
lättare att öfver dessa fälla en sträng, kanske blodig dom
och derigenom afskräcka alla de andra från ytterligare
motstånd. I dessa riktningar drefs målet genom skrifter
och motskrifter, täflande i skarpsinne, slughet och
fintlig-het. Den 15 Juni inlemnades Bergenhielms libell eller
anklagelse; den nitlonde i samma månad lifflänningarnas
exceplion eller första svar. Den 4 Juli kom Bergenhielms
replik eller vederläggning; den adertonde i samma månad
lifflänningarnas dupplik eller andra svar. Nu var
skrift-vexlingen förbi. Men i sista dagens protokoll lät
domstolen tvärtemot sanna förhållandet insätta, att de anklagade
slutligen erkänt sin brottslighet. Då dessa nekade härtill,
sökte man nödga dem att med namnens undertecknande
erkänna uppgiften; men förgäfves. Ofvannämnde fvra
rätte-gångsskrifter med bilagor utgöra 234 tätt tryckta sidor
i qvartformat. Oaktadt en sådan vidlyftighet hade dock
målet blifvit utfördt inom sex veckor och man väntade
nu hvarje dag den afgörande domen. Men denna dröjde
vecka efter vecka, till och med månad efter månad. Det
säges, att konungen och hans sängkammar-råd hafva till
en tid tvekat. Somliga ville genom befordringar och
dylika medel blidka och vinna främst Patkull och sedermera
de öfriga utmärktare lifflänningarna. Andra ansågo detta
vara ett lismeri, en räddhåga, som icke anstod den konung,
som var viss både på sin sak och på sin magt. Denna
sista åsigt öfverensstämde med Karls lynne och vana, och
den segrade. Likväl uppsköt man ännu det betänkliga
steget. Stundom hette det, att konungen icke ville vara
i Stockholm, när domen fälldes, och att den alltså
fördröjdes till en hans blifvande resa. Stundom föreburos ock
andra orsaker, och i synnerhet målets vidlyftighet och
in-veckling.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
