Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
velat undandraga sig allmänhetens, och i synnerhet
Stock-holmsboarnas ögon.
Vanligtvis fann konungen mycket nöje i våldsamma
och vågsamma ridter. Det var vid dylika tillfallen icke
just serdeles angenämt att vara hans gunstling och som
sådan nödgas deltaga i de ofta halsbrytande öfningarna. Den
oförvägne Axel Wachtmeister var också vanligtvis den, som
trognast och lyckligast gjorde sällskap, när det så under
fyrsprång bar i väg öfver diken, murar eller den mest stenbundna
och klippfulla mark. Stundom inträffade dervid olyckor
än med den ena, än med den andra i sällskapet; men
man tröstade sig då med det gamla ordspråket, att den,
som gifver sig i lek, får lof att tåla lek. Och såsom en
lek älskade och sökte konungen dessa vådliga tidsfördrif.
Stundom plägade han t. ex. spränga i sporrstreck mot
någon af sina följeslagare, sätta sin fot under dennes
stigbygel, lyfta honom från sadeln och på samma gång med
en stöt för magen vräka honom från hästen. Och när
det lyckades, och kamraten störtade till marken, utbrusto
konungen och de andra herrarna i högljudda gapskratt.
Vid sådana tillfällen skonade han ingalunda sin egen
person och råkade också ut för allehanda olyckor. Ar 1681
red han omkull vid Kungsör och bröt utaf samt splittrade
benet så svårt, att mer än ett helt år gick förbi, innan
skärfvorna kunde uttagas och såret läkas. Med
exempla-risk styrka undergick han den både ^.ngsamma och
plågsamma behandlingen, hvilken blef så mycket svårare, som
man en gång lade öfver såret ett omslag, som af misstag
blifvit genomdränkt af skedvatten, hvilket förorsakade
konungen en förfärlig sveda. Så svåra och långvariga
plågor mägtade likväl icke lära honom mera försigtighet
•eller stäfja hans ryttarelynne. Ar 1682, och innan benet
ännu hunnit läkas, skref han till den då 61-åriga
Asche-berg: Jag längtar mycket efter herr fältmarskalken, så
utt vi måtte ännu en gång få den glädjen att i
hvar-<indras sällskap sätta öfver grafvar och gärdesgårdar.
Tillfrisknad, började han också snart och fortsatte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
