Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
las
af dansmästare förtjenat sitt uppehälle. Efter freden
reste han 1722 till Stockholm och fick der spaning
om ofvannämnde rykte. Snart återvände han till
Ryss-laud, ovisst af hvad orsak. Ankommen till Petersburg,
berättade han om tillståndet i Sverge hvarjehanda;
bland annat ock, huru Sicre hade på Stockholms
Stortorg och under ett samtal med grefvarna Polus och
Frölich påstått sig vara Karl den tolftes baneman och
hafva i belöning erhållit några 1.000 dukater.
Oaktadi all inre osannolikhet blef denna berättelse af
många personer omfattad och trodd, i följe hvaraf
åtskilliga misstankar kastades på Fredrik och pa Ulrika
Eleonora; måhända till skadeglädje för en eller annan
af det i Petersburg varande ryssk-holsteinska partiet.
Ryktet kom snart till svenska der anställda
sändebudet och blef genast inberättadt till Stockholm. Konung
Fredrik tog illa vid sig. och man beslöt noggranna
uudersökuingar. Grefve Polus förhördes; men
bedyrade, att han icke personligen kände Sicre och aldrig
med honom samtalat, än mindre om denna sak. Ett
annat åberopadt vittne, en kapten Hekel, tillstod sig
hafva i Petersburg tlere gånger hört Schoultz yttra
något dylikt; men att Hekel vid sin ankomst till
Stockholm fnouit alltsammans ogrundadl. Genom svenska
säudebudet i Paris lät man ock infordra Maigrets
vittnesmål, hvilket kom och intygade, att konungen fallit
för en kula från fästningen. Framför allt väude mau
sig till sagesmannen Schoultz. På svenska
regeringens begäran blef denne i Petersburg häktad för att
öfversändas till Stockholm. Han började då tala fram
och tillbaka och begära Rysslands skydd, hvilket
tsaren tycktes benägen att bevilja. Slutligen nekade
han helt och hållet till de ifrågavaraude orden. Mer
och mer gjorde sig ock gällande den meningen, att
det icke lönade mödan anställa rättegång mot och
fordra afbön af en dylik person. För denna åsigt
talade riksråden Horn, Gyllenborg och Tessin, samt då
varande jusliiiekanslern. Konung Fredrik deremot ville
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
