Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJETTE KAPITLET.
FOLKUNGARNES UPPROR.
De andra Folkungarna buro ej liten afund till Birger
Jarl och Waldemar för denna upphöjelses skull och beslöto,
att mot dem anställa ett krig, ehuru de knappt voro ense
om, hvilken bland dem sjelfva skulle blifva konung. Först
foro de öfver fjellet till Norrige och begärde hjelp af
konung Håkan; men denne ville ingalunda så förråda sina
egna slägtingar, utan var sitt förbund med Birger trogen.
Derifrån foro de ut åt Tyskland och Danmark, och
samlade tillhopa en stor krigshär, med hvilken de föllo in uti
riket, dragande till sig många sina anhängare. Birger Jarl
hade äfven å sin sida samlat mycket folk, och mötte dem
vid Herrevadsbro uti Westmanland, och voro Folkungarna
på ena, men jarlen på andra sidan strömmen. Som nu
Folkungarna hade med sig’ ganska mycket folk, dertill
sjelfva voro tappra och öfverdådiga män, så började Birger
tveka, hurudan utgång striden dem emellan skulle få.
Derföre sände han sin kansler, biskop Kol af Strengnäs,
öfver till Folkungarna för att begära ett sammanträde med
dem, om de möjligtvis skulle kunna förlikas. Denne
försäkrade med många och dyra eder och löften Folkungarna
om frid och säkerhet, och förmådde på detta sätt deras
hufvudmän att obeväpnade följa med sig öfver bron. Men
knappt voro de öfverkomna, förr än Birger Jarl, utan att
bry sig om biskopens löften, lät gripa och ofördröjligen
halshugga dem (1252). Der omkommo således både Knut
den långes son, Filip, och Magnus Broks son, Knut, och
flere andrîi, och då nu anförarna voro döda, lät Birger
straxt angripa deras här, som snart skingrades.
Svenskarna blefvo skonade, men alla Tyskar, som kunde
öfver-kommas, lät Birger utan barmhertighet nedhugga, och
tyckte han sig nu hafva mycket betryggat sina ättlingars
magt och rättighet till svenska kronan. Men för att
försona sitt menedsbrott undergick Birger Jarl den bot
och penitens, som honom af erkebiskop Lars Lilje pålades^
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
