Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52
anade äfven innehållet. Alla begynte då att ropa och
säga, att Gustaf Eriksson skulle blifva deras konung;
och förspordes ingen röst deremot, ingen tvekan
dervid. Men Gustaf hörde allvarsamt och eftertänksamt
på deras ärofulla anbud. Karl Knutssons olyckor,
Sturarnas bekymmerfulla lif framstod för hans blick;
äfven rikets fattigdom och oordning, adelns afund,
presternas magt och böndernas upprorsvana under långa
krig; dertill främmande fiender, i synnerhet danskarnas
anspråk; allt hotade att göra den blifvande
Sveakonungens lif och regering ej lyckligare än de förras.
Kanhända äfven Gustaf ville, att man ej i framtiden skulle
kunna förebrå honom, att han varit angelägen om
kronan. Allt nog. Han nekade till att blifva konung.
Han vore redan, sade ban, trött af de mödor, han
haft. De kunde till konung välja någon af de gamle
riddersman, som tillstädes voro. Men hvilken skulle
de välja? Ingen hade nog .inseende till att blifva
konung. Då uppstod påfvens legat, Johannes Magnus,
hvilken sedan blef erkebiskop, och förmanade folket
att förena sina böner med hans och ej dermed afstå,
innan dc bevekt herr Gustaf alt åtaga sig
konungabesväret. Nu började alla att bedja och tala hvar efter
sitt sätt: Gustaf Eriksson, sade de, hade försökt både
rikedom och fattigdom, både höghet och låghet, han
visste både alt lyda och befalla-, han kände landet och
dess behof-, han ensam ägde kraft och förstånd alt
styra riket, mod och styrka at fördrifva dess fiender.
Han hade med egen lifs fara räddat det förlorade
fäderneslandet; hvem hade förtjent dess kärlek, vördnad
och tacksamhet, om icke han? lian skulle ej heller
nu undandraga sig sitt folks förtroende, sitt höga
värf; han vore ju likasom af Gud sänd till Svea
rikes räddning. Så talade, så ropade de hvar om annan,
hvar efter sin art: ja, somliga sökande med tårar och
knäfall beveka honom. Då kunde, då ville Gustaf ej
längre neka; ban mottog deras anbud, tilläggande dock
med sin vanliga allvarsamhet: mer af varkundsarnhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
