- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / 3. Innehållande Lutterska tiden. Afd. 1. Gustaf I och Erik XIV /
279

(1823-1872) [MARC] Author: Anders Fryxell With: Otto Sjögren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

279

höra, livad som sades och gjordes hos herr Nils. Herr
Sten har berättat, att en liten stund innan konungen
kom, hade herr Nils sjungit spalmen:
Må jag olyckan ej undgå,
Men ogunst få
Af verlden och dess första;
Så vet jag dock en säker konst
Att söka gunst

Hos Gud, som mig kan trösta, m. m.

Sedan lade han sig på sängen och läste i en
hönebok. Medan han låg så, trädde konungen in med
en blottad dolk i handen. Ar du nu här, din
riksförrädare? sade ban. Herr Nils sprang ur sängen,
kastade sig på knä och sade: Allernådigste konung! jag
är ingen förrädare, ulan har troligen tjent och vågat
milt lif för eders majestät. Men konungen till svar
stötte honom dolken genom armen. Herr Nils diog ut
deu, aftorkade blodet, kysste på fästet och återlemnade
den åt konungen, sägande: Nådige herre, skona mig,
jag har ej förtjent onåd. Erik ropade: Hör hur den
skälmen kan bedja för sig. Nu framsprang drabanten
Peder Wiljamsson och sade: Du är ändå en förrädare
och derföre skall du hafva delta, hvarvid ban stack
honom med sin billebård i ena ögat *). Sturen
störtade till golfvet och had qvidande: Nådige konung!
Skona mill lif! men Erik sade: Hör, den förrädaren
talar ännu. Då fulländade Peder Wiljamsson mordet
med sju styng genom kroppen.

Knappt var detta slutadt och Erik utkommen,
förr än ban fattades af ångest och samvetsförebråelser.
Han sprang till gref Svantes fängelse, kastade sig på
knä och sade: Käre frände! vi bcdje eder för Guds
skull, ali i velen lillgifva oss alli det, vi hafva gjort

*) Peder Wiljamsson var enögd; deröfver hade herr Nils
ofta skämtat. Nu hämnades drabanten ined att göra Nils
sjelf enögd. Somliga berätta, att det var Erik, som gaf
Nils också detta andra säret.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:14:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svhistfry/3/0289.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free