Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han sjelf och med hog röst alla de bordsböner, han
i barndomen inlärt. En bland gästerna, fröken Anna
Stina von Liewen, drog dervid på munnen. Ramel
märkte det. men teg. Dock när hans grefvinna, sjelf
född v. Liewen, sedermera ville tillställa äktenskap
mellan Ramels son i första giftet och bemilta fröken,
sin slägtinge, svarade fadern: nej minsann, om Hans
skall ha Anna Slina! och det blef ej heller något
äktenskap utaf. Vid andakts-öfningarna hade han
den besynnerliga vanan att sätta sitt eget namn i
stället för eller bredvid orden jag eller mig. Så
läste han t. ex. i syndabekännelsen: jag, jag, Malte
Ramel, fatlig syndig menniska o. s. v. och detta med
hög röst, äfven i enrum; ty han plägade ofta tala
för sig sjelf. En qväll på något främmande ställe,
sedan gästerna gått livar till sitt rum, gjorde
Ramel aftonbön och uttalade dervid högt de vanliga
orden: Herre Jesus! hjelp Malte Ramel! Gästen i
kammaren bredvid hörde ropet och trodde någon
våldsbragd vara å färde, hvarföre han med värja i
hand rnsade in i Rameis rum, men fann denne stadd
i sina böner. Fromheten var ingalunda hycklad, utan
yttrade sig i alla lefnadsförhållanden och ej minst i
hans vördnad för gudstjensten och i hans välgörenhet
mot de behöfvande, hvilket sistnämnde drag hörde
till flere i slägten; systern, Britta Ramel, t. ex.
följdes till grafven af stora hopar fattiga, hvilka med
högljudd klagan uttryckte sin saknad och sorg. Malte
Ramel afskydde råhet, lättsinne och öfvermod. Han
bekräftade aldrig sina utsagor med svordomar, utan
på sin höjd med ordet minsann! och lät sig ej
heller öfverilas af några häftiga sinnesrörelser. När
frun anskaffat åtskilliga efter hans tycke onödiga
prydnader i drägter och husgeråd, började han rycka
ur sin peruk det ena hårstrået efter det andra; men
yttrade för öfrigt icke ett ord af missnöje; och äfven
mot andra tillät han sig sällan någon svårare
förebråelse än de orden: du må skämma dig! En skogs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
