Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
så, att det unga hofvet och Hattarna antingen icke
kunde eller icke vågade detsamma genomdrifva,
åtminstone icke innan ständerna blifvit hörda. Frågan
måste således till nästa riksdag uppskjutas.
NIONDE KAPITLET.
BRYTNINGEN MELLAN ADOLF FREDRIK OCH ELISABET.
Vi hafva redan i föregående kapitel sett de
första kornen till denna fiendskap, samt af hvem och
på hvad sätt de utsåddes. Här skola vi betrakta de
uppskjutande broddarna.
Oroad af förslaget om ett svensk-preussiskt
förbund, lät Elisabet redan under loppet af 1745 dels
genom sitt sändebud, dels genom egna bref påminna
Adolf Fredrik om hans förbindelse till henne och
der-jemnte uppmana honom att aflägsna Tessin, såsom
den der stiftade ondt dem emellan. Men Tessin ville
stanna, och det unga hofvet ville, att han skulle
stanna, och han stannade. Man sökte likväl blidka
kejsarinnan genom skrilvelser från Adolf Fredrik och
från Lovisa Ulrika, genom serskilda beskickningar af
Henning Gyllenborg och Henrik Liewen och genom
att bjuda henne till fadder vid den förstfödde
prinsens, sedermera konung Gustaf den tredjes dop. Men
så stort var Rysslands öfvermod och så djerfva dess
anspråk, att dessa höfiighetsbetygelser, dessa verkliga
förödmjukelser icke gjorde dess stolthet tillfyllest.
Dertill kom, att Lovisa Ulrika stundom spetsade
sin hvassa tunga till gäckerier öfver Elisabets fel,
och det så oförsigtigt, att rykten derom hördes tili
Petersburg. Emedan nu också det unga hofvet
fortfarande gynnade Tessin och arbetade för det
preussiska förbundet, blef Elisabets och Hysslands ovilja
snarare ökad än minskad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
