Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ädla ljas, mm au Att brinna .
Jemnt i tjugofyra år,
Af er klarhet vi besinna,
Hur värt lif sitt värde får;
Thy sku’ våra tutigor bärs
För er fram vånt hjerta* grand,
Och till er och dygdens ära
Fira na er födslostund.
Gud gif er från denna timma
Tusenfald lycksalighet;
Att er glans må alltid glinna
Onda ögon till förtret, o. s. v.
Om hösten 1741, när (Jlrika Eleonoras snara
bortgång motsågs, och i följe deraf fröken Taube,
understödd af sina vänner, hoppades på lagligt
äktenskap och på arfsrätt åt sina barn, då och vid pass
tre veckor före drottningens död infann sig Dalin
återigen med en födelsedags-sång, i hvilken fröken
Taube liknades vid en diamant, som efter åtskilliga
öden, dock
— atadnad’ slutligt i den hand,
Som han mad rätta, forat tillhörde.
Vidare hette det om samma diamant:
—–Uti en ring
Lät egarn honom straxt infatta;
Der vet nu folket rätt att skatta
Så dyrbar ting.
1 verlden blef en skatt intagen
I dag för sju och tjugo år:
Den önske vi det ödet vinna.
Som värdet fordrar, och besinna,
Hur Guds försyn i allting rår.
Vi minnas, hur under åren 1682—1693 det
lilla hof- och umgänges-lif, som i Stockholm fanns,
hade slutit sig kring Karl den elfte och Hedvig
Eleonora, och huru deremot Ulrika Eleonora d. ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
