- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / 44. Adolf Fredriks regering. H. 6. Adolf Fredriks samtida vetenskaps- och riksdagsmän /
117

(1823-1872) [MARC] Author: Anders Fryxell With: Otto Sjögren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

småstycken; och han tillbragte sålunda sin
förvis-ningstid ofta på ett ganska angenämt sätt.

Till följe af ändring i ständernas tänkesätt,
upphäfdes snart förbudet mot hans vistelse vid
hof-vet. Det*a gladde sig mycket, och konungaparet
beredde den återgifne gunstlingen en glad
öfver-raskning. Dalin kände icke ännu det beslut,
riksdagen fattat; men blef af flere sina vänner
bjuden på en lustresa till någon bland de närbelägna
kungsgårdarna. När han der inkommit i salen,
trädde konungen och drottningen honom till mötes.
Dalin, som trodde, att vistelsen i deras sällskap
ännu var honom förbjuden, ville skynda ut; men
konungaparet sjelf motade honom i dörren samt
omfamnade och underrättade honom om den
inträffade lyckliga förändringen och uttalade sin
tillfredsställelse deröfver. Han tillträdde väl icke
sin förra lärare-befattning, men återupptogs i
hof-vets umgängeskrets, och steg snart till högre
värdigheter. Han hade blifvit adlad 1751,
kansliråd 1753 och rikshistoriograf I7ö5; nu blef han
riddare af nordstjerneorden 1761 och hofkansler
1763, och det säges, att konungen velat framdeles
utnämna honom till riksråd; och att det var blott
hans mellankommande död, som hindrade
verkställigheten.

Genom sin skaldenatur, sin tankspriddhet, sin
öfvervägande inbillningskraft, ansågs likväl Dalin
passande mer till skriftställare än till ämbetsman,
och i synnerhet tadlade man utnämningen till
hof-kansler. Tungan var näml. ingalunda så ledig
som pennan, och han mägtade dessutom aldrig
för-värfva någon större färdighet i talandet af
lefvan-de språk, och var i båda dessa hänseenden icke
rätt passande för nämnde vigtiga plats. Man tyckte
fördenskull vara orätt att draga honom till en
dylik verksamhet från häfdatecknarens, för
hvilken han var skapad, och genom hvilken han gjort

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:20:56 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svhistfry/44/0123.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free