Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kärlek till sanning, renhet och dygd, som hos
svenska folket lefde, hade fru Nordenflycht och hennes
sånger varit på sin tid ett bland de ädlaste
uttrycken; visserligen till form och språk ännu icke
fullmoget; men så mycket mer till tankens renhet och
allvar, värma och djup. Med sjelfkänslans glädje
och stolthet hade ock svenska folket lyssnat till
denna sång, såsom till en röst ur sitt eget hjerta,
ett uttryck af sitt eget ädlare sjelfmedvetande.
Denna stämma hade nu förstummats och alla
känsligare sinnen erforo dervid en djup sorg; ej minst
öfver det bedröfliga sättet. Egenheterna och den
sista tidens svaghet glömdes eller ursäktades dock
vid tanken på den myckna njutning, hennes dikter
förskaffat konstens och känslans vänner; den ädla
anda de hos alla ingjutit. Många beundrare infunno
sig ock vid begrafningen. Af Fischerström ordnad,
firades den med mycken högtidlighet. I en då
utdelad minnessång prisade Gyllenborg hennes
egenskaper och förtjenster samt uttalade fäderneslandets
och skaldekonstens förlust och de efterlefvandes
saknad. I det festligt smyckade likrummet sågos
framför kistan ett lagerkransadt porträtt af den
bortgångna skaldinnan, och utefter sidoväggarna
bröstbilder af förut hädangångna stora skriftställare,
hvilka liksom helsande skådade ned på den
snillrika qvinna, de nu fingo mottaga i sin krets. En
ljus 8ommarqväll, det var den 3 Juli, gick
sorgetåget till Skoklosters gamla, minnesrika kyrka,
hvarest hennes stoft blef in vigd t åt den sista h
vilan, åt det verkliga lugnet.
Ja stoftet! men ryktet, minnet? Det ovanliga
i uppträdandet och verksamheten väckte också efter
hennes död ofta nog en undran, som ej alltid var
beundran, och de sista uppträdena föranledde
allt-jemnt uttryck af klander, medömkan eller åtlöje.
Ännu fjorton &r efter hennes död framkastade
Kellgren i skaldestycket Mina Löjen begabbande ord
om den svenska Sappho, och huru hon var mer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
