- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / 45. Adolf Fredriks regering. H. 7. Adolf Fredriks samtida skalder och konstnärer /
157

(1823-1872) [MARC] Author: Anders Fryxell With: Otto Sjögren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

r - j

(

1

157 !

jorden axlar sig. Hvad jag han ledyra, är, a« !

vill ingen menniska i naturen ondt, älskar
oändligen en ädel man och med oupphörlig låga
fruntimmer samt små beskedliga barn, — äter efter
aptit, litet och godU söndagen hvitkål, torsdagen
ärter, lördagen strömming.

Han var i sjelfva verket godhjertad och
gif-mild; och bortskänkte ofta åt andra, hvad maka
och barn kanske bättre behöft. Till sina vänners
hjelp använde han de medel, som stodo honom till
buds. Ett sådant var att genom sjungande samla
bidrag till deras understöd. När Lidner dog,
saknade sterbhuset medel till vanlig begrafning.
Bell-man författade då och uppstämde i några eällskap
följande sång:

Skalderna ha aldrig råd,

Att en bror i gr af ven sänka;

Knappt till svepningen en våd;

Mindre facklorna som blänka.

Visen ömhet, visen nåd
Mot poeten Lidners enka!

Försöket lyckades och han kom till henne
med en hopknuten näsduk, ur hvilken han på
bordet uttömde 50 specie riksdalrar, sägande: Se
här! detta har jag sjungit ihop åt dig. Ett annat
medel till vännernas hjelp bestod deruti, att han
till deras ansökningar om tjenster eller understöd
skref rimmade förord, såsom redan berättadt är.

Bellman var icke blott god — utan ock
gladlyn-nad, hvarom hans lefnad och dikter bära
hundradetals vittnesbörd. Stundom och i synnerhet under
sednare åren, satt han dock med dufna ögon,
sluten mun och trumpen uppsyn; och det var först
-efter några glas, som den förra lifligheten vaknade.

En och annan säger, att han på slutet var stundom
nödbedd till både glas och sång. Måhända! Men
motsatsen tyckes ådagaläggas genom det stora antal
«ånger, som man ock från hans sista år har i be-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:21:01 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svhistfry/45/0157.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free