Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
s& att slutligen han och de andra nödgades söka säkerhet
i djupa och aflägsna hvalf1). Men snart hade Zamoisky
skjutit tvänne stora öppningar, den ena på slottsmuren,
den andra på stadsvallarna, den sistnämnde 30 famnar
bred. ’ Nu beslöt han att storma. Mot slottet sändes
Alexander Rutwen med en hop skottar för att på en gång
antända träd virket och intränga genom murbrottet. Men
anföraren föll i första angreppet och hans folk blef till—
bakadrifvet. Lyckligare gick det mot staden. Efler någon
förlust bestegos vallarna; polackarne inträngde,.på gatorna
och svenskarna måste draga sig till slottet. Zftmoidky tå*
gade straxt med alla tropparna in i förnämsta stadskyrkan
och lät der för sin framgång afsjunga Te Deum, dock
icke utan förlust, emedan slottskanonema spelade kring
kyrkdörrarna. Sedan vände han sig mot slottet. Detta
var ganska illa försedt, ty murarna höllo endast två alnar
i tjocklek. Gyllenhielm och De la Gardie ville derföree)
på dess försvarande onödigtvis bortspilla mera folk. Deras
förnämsta ändamål var äfven vunnet; ty hela polska hären
hade nu under fulla tre månader blifvit uppehållen och
sysselsatt vid det lilla Wolmar. De begärde alltså
dag-tinga. Då polska sändebuden kommo för att underhandla
derom, stodo De la Gardie och Gyllenhielm på muren vid
porten och begärde att under flygande fanor få fritt aftåga
med både manskap och förråder. Man bestämde slutligen ,
att allt krigsfolket skulle erhålla friheten, hvilket äfven
skedde; men åt polackarna skulle utlemnas alla förråder
och framför allt sjelfva anförarne, De la Gardie och
Gyllenhielm. Det berättas, att Zamoisky vid dessa
underhandlingar undvikit gifva handen åt Gyllenhielm, såsom
vanbörding, men för öfrigt visade han dem båda ett
vän-skapsfullt uppförande och yttrade beundran för deras
tapperhet. Jag vill, sade han, gifva ett vittnesbörd om edert
ådagalaggda mo*d och välförhållande. Desvarade: vi
hoppas, att sjelfva hafva gifvit oss det vittnesbörd, som
ingen redlig krigsman kan jäfva. De, som icke vilja tro
Nord. Quart. M 308. Conscientia Ducis Caroli.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
