Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johan Forbesius, till börden Skotte, hade tidigt
utmärkt sig för lärdom, skicklighet och snille. Karl kallade
honom till Sverge. Redan 1607 hade han med
erkebi-skopen ett samtal, b vilket dock icke blef hållet med
vederbörlig offentlighet och ordning. Likväl hade
Uppsala-pro-fessorerna dervid visat sig så ifriga, att Karl i vredesmode
beslöt straffa dem. Genom Tegel lat han af högskolans
rektor begära urskriften af deras frihetsbref; ty, sade han,
det borde omskrifvas, på det ej de i Linköping halshuggna
rådsherrames namn skulle stå under en så ansenlig
handling. Skriften utlemnades, men kom aldrig tillbaka, så
ldnge Karl lefde. Man tror, att han derigenom ville hafva
ett band på hela läroverket. •
År 1608 den 17 November hölls i Uppsala ett nytt
samtal mellan Forbesius å ena sidan, och å den andra
erkebiskopen, Schepperus, Rudbeckius m. fl. Rådet och
inånga «åhörare voro närvarande. Denna gången vande
erkebiskopen icke talet på de eljest så mycket omtvistade
8akramenterna, utan angrep kalvinisternas lära om
nåda-valet, fastande sig i synnerhet vid Forbesii påstående, att
Gud var orsaken till allt, äfven till det onda: hvaraf
man kunde sluta, att Gud äfven var upphöf till synden.
Forbesius sökte försvara sig, så godt han kunde, mot de
inkast, som gjordes, än af den ena, an af den andra.
Sällan, blef han svarslös. Dock lyckades det Rudbeckius
att med en och annan skarpsinnig invändning någon gång
bringa honom till tystnad. I det latinska protokollet
ut-markes detta med orden: Ad hoc Forbesius nihill)9 hvilket
sedermera Öfvergått till ordspråk. Ingendera kunde i
huf-vudsaken Öfvertyga den andra. Efter långt tvistande, och
då ändteligen mörkret började inbryta, slutade erkebiskopen
samtalet med dessa ord: Irenceus omtalar, huru de gamla
Germanerna plågade tillstoppa sina öron, då de hörde
hädelser mot Gud. Likaledes må vi bekänna, att våra
öron åro uttröttade af allt det försmädliga tal, som denne
främling framfört. Låtom oss derföre bedja Gud, att
’) Härvid teg Forbesius.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
