Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
såtare svårigheterna förringa tvärtemot vår egen bättre
vetskap. Vi hafva visserligen alle och en hvar genom
dessa lungor och krigsgerder ett surt äpple att bita i;
men det kan icke med mindre aflöpa, heldst när vi
besinna den stora krigshär och de många storspråkande
officerare, som hans majestät underhålla måste. Eder
mening hafver visserligen varit god; men om jag fritt får
säga min tanke, så hafver det i detta vigliga ärende
felats eder en god uppsättare. En sak beror ofta icke så
mycket på innehållet, som sättet, och Regum aures sua
natura teneras sunt *); i sådana besvärliga
omständigheter, som nu, kunna de än lättare såras; så framt icke
sättet att skrifva är sådant, som mellan herre och
tjenare bäst passande är. Emedlertid hade detta uppträde
den följd, alt Gustaf Adolf med rådets förbigående
anförtrodde åt sin svåger, Johan Kasimir, öfverstyrelsen och
förvaltningen af alla kammarärenderna, och både konung
och rike hade all anledning att vara nöjda med detta val.
Krigsgerderna blefvo dock icke, som konungen ämnat,
efterskänkta; krigsbehofven tvingade honom att oafkortade
kräfva dem ut.
Då Gustaf Adolf vågade taga ett dylikt steg mot
personer af så stort anseende som de på hans tid varande
rådsherrarna, kan man deraf dömma, med hvilket allvar han
visste att hålla de öfriga inom skranket. I allmänhet var
han ömtålig om sitt anseende. Jag måste hålla mitt fat
i helgelse, sade han, och lära både höga och låga quid
juris. Några uti embetsverken intagna ynglingar började
sjelfklokt mästra regeringens åtgerder, efter vanan icke
utan bittert tadlande. Man berättade det för konungen.
Så länge som de morra, sade han, må de gå; men gläfsa
de för högt, så slår jag dem på truten. Ett par gånger
slog han också till, och det så kraftigt att det sedan blef
tyst äfven med morrande!. Lägg dock till, att
anledningar ej heller gåfvos, åtminstone ej för den sansade
granskaren. Liksom far och farfar styrde Gustaf Adolf
*) Konungars öron äro af sin natur ömtåliga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
