Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som förekomma redan under vår medeltid och ännu mer i de
följande tiderna göra sig gäl lande som grund för vigtiga
kronoråt-tigheter.
370. Magnns gaf åt konungadömet en kraft och bragte
det till en höjd, mer än fallet varit i tiderna förut. Begreppet
om konungamaktens höghetsråtligheler var för våra stamfader
ingalunda helt och hållet okåndt, men de forntida
samhällsförhållanden lemnade föga utrymme för utöfningen af dem.
Konungen offrade till Gud för folket, han skipade högsta rätt och i krig
anförde tandshåren (169). Del låg således af urålder
ikonunga-dömel en andlig och en verldslig makt. Men det gafc ingen lag,
som utstakade Konungens rättigheter och åligganden eller bestämde
det närmare förhållandet mellan honom orh folket, såsom kan
skönjas af den äld*ta utaf våra Landskapslagar, den äldre
Vest-götalagen, hvilken i detta afseende ånnu innehåller föga eller intet.
Författningen framgick ursprungligen icke från beslutna och
förkunnade grundlagar, utan dessa bildade sig småningom ur
samhällstillstånden, ur Sjelfva lifvet, efler de af tiden utvecklade
begreppen oro samhället och samhällets behof. Samma tanke, som
låg till grund for de forntida åsigtema om konungadömets
samband med Gudomen, återfinnes alla tider igenom, i serskilta
iklä-delser, men i samma mening, att konungadömet är af Gud insatt
alt regera öfver folken. Ur Christendomens synpunkt betraktades
Konungens makt såsom honom förlånad till vårdande af frid och
rått på jorden, att vara enkors och faderlösas, de armas och
olyckligas beskyddare, elt vårn för de goda, ett huggande svård för
de onda. Så uppfattades äfven konungakallet af Magnus, som
betraktade sin makt såsom ”honom gifven af Gud, att begrunda,
”lagstifta och stadga, hvad Gudi till heder och rikets mån till
”nytta kunde vara.” Konungamakt, fredsstiftare och lagstiftare
täoktes af hooora som oskiljaktiga begrepp. Lagen, ursprungligen
utgången ur folkets sköle, hade tiderna igenom fortbildats af
Konungen och folket gemensamt. Så tala Landskapslagarne om Erik
deo Heliges, Knut Erikssons, Erik Erikssons och Birger Jarls
lagstiftelser, dessa tvivelsutan gjorda med folkets bifall eller efter
öfver-låggning och med samtycke af de mest gällande männen i landet.
Efter samråd med rikets förnämsta mån, utan folkets tillspörjande
på allmänt tiqg, gaf äfven Magnus lagar, stadgar och bud lill
ordningens och fridens uppehållande, till jemnande, stadgande af de
beslående rättsförhållanden och missbruks afskaffande. Dessa
lagar, af honom gifna i kraft af den makt och rått konungadömet
tillkom såsom en gudomlig stiftelse, blefvo för sin tid ansedda
som vålgerningar, som skyddsvärn för menigheten mot våld och
förtryck, derföre äfven upptagna i de serskilta landskapens
lagböcker. Ju mer och ju oftare Konungarne trädde i spetsen för
29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
