Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hemsökt af fieodtliga anfall eller hellre härjande ströfverier från
Ryssarnes sida. De plundrade, mördade, brände och framforo
med en grymhet, öfvergående Sjelfva vilddjurens. Nils Slure och
Erik Carlsson, som med något folk blifvil sända (ill Finnarnes
hjelp, beskyddade roed sill ridderliga mod,- så mycket för dem
▼ar möjligt, del olyckliga landet mol de vilda skarorna. Erik
Axelsson, höfvidsmannen öfver Finland, företog år 1479 elt
förödande låg inom Ryssarnes eget land, vedergälde deras
omenskliga framfart med lika mall, härjade flera mil rundl omkring och
skonade hvarken ålder eller kön; han förbättrade Viborgs
fästningsverk och anlade till landets värn det förutnämnda Olofsborg
invid Sjelfva Ryska gränsen, eller såsom Ryssarne påstodo, inom
deras eget landområde. Ar 1488 drog Slen Sture sjelf öfver
till Finland med härsmakt till landets försvar, och år 1493 kom
det efler många underhandlingar lill etl vapenstillestånd på tvenne
år. I November månad samma år slöt Konung Johan förbundet
med Ryska Storfursten, och slilleslåndstiden var knappt
tillända-lupen, innan en Rysk härsmakt åter stod inom Finlands gränser.
Ryssarne fordrade aflrädelsen till dem af Nyslotl såsom anlagdt
inom del dera tillhörande laud; dertill åter ville man på
Sven-skarnes sida icke beqväma sig. Gränserna hade i de tid efler
annan med Ryssland afslutna fredsfördrag blifvit i någon mon
olika bestämda, hvarifrån ledde sig Ryssarnes påstående om
deras egande rätt till det nu omtvistade gränslandet. Från Sveriges
rikes råd kommo till Konungen i Danmark tvenne sändebud med
begäran, alt Konungen ville förmå Storfursten af Ryssland att
innehålla roed sina fiendiliga anfall på Finland. Johan, alt
förbinda sig de Svenska herrarne, lofvade det och sände strax elt
bud Öfver Stockholm till Finland; men Sten Sture anhöll budet
och lät det åter draga tillbaka till Danmark med den tillsägelse,
att Sverige icke hade behof af Konung Johans förbön, emedan
del var måkfigt nog att försvara sig. Farorna från Ryska sidan
voro emellertid nu mer vida större än i tiderna förut, sedan
Storfursten Iwan Wasiljewitsch (åren 1462—1505) brutit
det Mongoliska oket (som i tvåhundra år tungt hade hvilat öfver
Ryssland), krossat alla de Ryska små furstendöroena och som
envåldsherrskare i sin väldiga hand nu förenade rikets hela makt.
Men för Sten Sture var detta förhållande till hela dess vidd ånnu
obekant; han hade mer ögonen och vaksamheten fästade på
Danmark och uniousbegåret hos rikets store, emedan han såg faran
derifrån mer holande för riket än från Ryska sidan, hvarifrån
kom, att han, såsom man synes väl åfven roed någon rått hafva
förebrått honom, till Finlands försvar icke vidtagit så kraftiga
anstalter eller der förlagt eo sådan styrka, som nöden påkrafde.
Rikets rådsherrar deremot ansågo faran från Danmark ingen, men
försvaret af Finland framför allt maktpåtiggande, och det var sällan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
