Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
andra ansedda män aU verka på folkel, och han sparade inga
löften. Del Oaktadt för blef en stor del af bönderna nnder vapen,
de tillfogade Danskarne många förluster, de plundrade och
fångs-lade den gamle Erkebiskop Jakob Ulfsson, Biskop Otto i Vesterås
och flera andra, som för Christian ådagalagt tillgivenhet.
Besittningen i Stockholm gjorde tåta utfall, staden var rikligen försedd
med lifsmedel och kunde med våld icke tvingas. Christian
deremot led brist, hans vårfda trupper började knota öfver soldeos
uteblifvande, vintern var i annalkande, äfven i Danmark hotade
ett farligt missnöje att ntbryta, dag för dag förvirrades Christians
saker.
605* Då vredgades han på de rådgifvare, som inledl honom
i denna fård och olycka. Hen del grämde bonom atl medskymf
nödgas återvända. Hans företrädares icke miodre ån hans egen
erfarenhet bade dock undervisat honom, att Sveoskarne,
oöfver-vinnerliga genom makt, kunde så myckel lättare öfvervinnas genom
sig Sjelfva. I Konungens sällskap var den tvenne år förut trolöst
bortförda Hemming Gadd, som i hög grad egde menighetens
förtroende. Honom sände Konuogen jemte andra ansedda män, att
med goda ord, smicker och löften förmå de motspänstiga till
uppgift. Man vet icke med visshet, hvilken konst Christian
brukat för att vinna denna man och fråo en hätsk fiende omskapa
honom lill en nitisk anhängare. Sturens enka blef bestört att
höra Slurarnes vån, den åltaiioårige gubbeo tala till Daoska
Konungens bästa. Hon föraktade mannen och afviste honom med
ovilja, stadens borgare följde heones efterdörae, och Hemming
Gadd var nära alt blifva elt offer för sitt nit. Men hana segrande
vältalighet verkade dock, att först slotlsherrarne, sedan de öfriga
i staden varande herrarne och sloteligen åfven en del af
borgerskapet lyssnade till Christians vänliga anbud. Christina blef af
sitt eget folk tvungen alt gifva vika. Underhandlingar öppnades,
och den 6 September 1520, på en holme vid Valdemarsön eller
nuvarande Djurgården, slöts en dagtingan, enligt hvilken Christina
erkände Upsala mötes beslut och Ronungen försäkrade tillbaka
om dess obrotlsliga efterlefnad och lofvade, ”att hvad skedt var
”på värdigaste värdige fäder, Erkebiskop Jakob på Arnön,
Erke-”biskop Gustaf i Upsala, Biakop Otto i Vesterås och andra
Prelater, Riddare, goda mån, frälsemän, deras tjenare, bönder och
”bokarlar, inom riket eller utom, som fångne hade varit eller
”fåogne voro, för all den skada och förderf dem skedt var,
besyn-”nerligen på Stäket, Arnön eller några deras gårdar, gods och
”egodelar, ehvad det helst vore, rörligt eller orörligt, skulle vara
”och blifva en klar aftalad sak i alla rätter, andeliga ocb
verlds-”liga, efter den dagen.” Samma dag ntgaf Konungen åonn
tvenne andra förskrifningar, den ena lill Stockholms stad, alt det
förbigångoa ocb all blodsutgjutelse skulle kastas i en evig glömska,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
