Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gustaf 1 och hans tid,
61
stränga tillsägelser till Hertig Fredrik att icke befatta sig med
någotdera af de nordiska rikena, och till Hansestäderna med
stränga förbud att derutinnan på något sätt understödja honom.
Christians morbröder och svågrar uppträdde som försvarare af
hans sak och anmanade Hertig Fredrik att frivilligt afsäga sig
Danska kronan. De gåfvo Christian tillstånd att värfva
krigsfolk i deras länder, sjelf skulle han emellertid sörja för solden.
Hertig Henrik den yngre jemte hans broder Erik af
Braun-schweig trädde i förbindelse med ttera små Tyska Furslar och
samlade ett utmärkt rytteri; i Brandenburg uppstälde Kurfursten
Joakim med tillhjelp af sin svärson Albrekt af Mecklenburg
en härskara, och från Niirnberg ledde Tyska ordens
Stormästare Markgrefve Albrekt af Brandenburg värfningarne i södra
Tyskland, jemte det han tillika i Preussen sammanbragte en
hop landsknektar. Men den nerf saknades, hvarpå i krigiska
företag som i andra framgången så mycket beror. De skatter
Christian medfört från Danmark jemte hvad han i öfrigt
sam-manbragt genom försäljning af sina skepp, genom lån af sina
fränder och pantsåttning af sin gemåls klenoder räckte icke
långt. Den ullofvade solden uteblef. Furstarne, oförmögne att
tillfredsställa de uppbragta kneklarne, drogo bort. Christian sjelf
måste hålla sig undan, för att icke blifva ett offer för deras
raseri. Han hade troligen hoppats, att sedan han vore
inkommen i Holstein, han der sknlie finna medel att besolda sina
krigare. Men innan den sammanbragta hären ännu uppnått
Elben, hade skarorna redan npplöst sig, den ena efter den andra.
Den öfverhängande faran hänsvann således väl af sig sjelf,
men dessa hotande rörelser hade emellertid hos Fredrik
injagat fruktan, och det var nu icke tid alt genom förhatliga
anspråk och fruktlösa försök reta Sveriges Konung till fiendskap.
Sedan han derföre inhemtat Svenska sländernas svar, sände
han tvenne ansedda män till Konung Gustaf och föreslog ett
personligt möte denf emellan för att bilägga alla tvister och
mellan nordens riken stifta sämja och fred. Tillika begärde
han hjelp till Malniös intagande, emedan den makt, han der
hade, var otillräcklig, i synnerhet derföre att menige man var
Oendtligt stämd mot ridderskapet och tillgifven Konung
Christian. Deremot lofvade sändebuden på sin Konungs vägnar,
att de Svenska fruntimmer, ’om i Danmark suto fångna, skulle
strax lösgifvas samt fria och helbregda återsändas, hvilket löfte
äfven gick i fullbordan, då i början af det följande året (1524)
Christina Gyllenstjerna jemte alla öfriga, som ännu voro vid lif,
ålerkommo till Sverige.
Då Biskop Brask förnam de Danska sändebudens ankomst
till Sverige, genomskådade han, ty han var en man af stort
politiskt förstånd, deras hemliga afsigt, skref till Gustaf och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
