Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då jag slutligen hade tagit farväl af alla dessa
goda, vänliga menniskor, som under sex veckors tid
utgjort mitt dagliga sällskap, beredde jag mig att
andra morgonen kl. 8 lemna staden med jernvagnen.
Men hvad fann jag vid nedkomsten dit? Ej mindre
än 4 af mina mest älskade elever, unga fruntimmer
på 18 å 20 år, som med de utsöktaste
blomsterbuketter helsade mig och sade sig vilja «följa med
en 18 engelska mil på jernvägen för att sedan fara
hem på den mötande jernvagnen.”
öfverraskningen gjorde mig glad som ett barn,
och vi pratade och skrattade hela vägen nästan yra
af fröjd. Slutligen voro vi vid målet. Ån en
kyss. än en omfamning och de voro borta, borta för
alltid.
Williamstoia.
Juni 1856*
Denna lilla stad var endast fyra år gammal,
men hade dock redan sina många vackra, ja till och
med ståtliga byggnader. Två vackra kyrkor samt
en flickskola med 70 unga fruntimmer.
Sommartiden var det stora Hotellet öfverfullt
med resande, som från Charleston och Columbia
reste till denna plats för att dricka af den helt nära
belägna helsokällan.
Jag hade en förkärlek för dessa små unga
städer, de voro så friska, så landtliga och tycktes mig
blicka in i framtiden med samma förhoppning, som
den unga menniskosjälen!
De fullkomligt hvita husen lågo midt i en rik
löfskog, klädd i den leende grönska, som endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
