Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skogens mystär. Berättelse af Herman Sätherberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ningen lägger sitt flor öfver nejden. Allt är nu så tyst
•och hemlighetsfullt omkring honom. Hela naturen är
liksom sänkt i drömmar — eller kanske i bön till sin skapare;
och vandraren drages in i denna stämning. Det minsta
ljud väcker hans uppmärksamhet: ljudet af ett fallande löf,
en porlande bäck, ett flyende djur. Det prasslar, det
hviskar; han tycker sig höra sitt namn ropas bakom träden.
Är det älfvor eller troll, som följa honom? Han vet
visserligen, att de icke finnas . . . men ändå: han hör dem ju,
och de fängsla hans sinnen — han går som i drömmar. —
Det är i sådana stunder, som de gamla sägnerna och
■sagorna blifvit födda: om den mäktiga skogsfrun, som bor
uti bergens salar, om näcken, som spelar i strömmen, och
om de fagra älfvorna, som dansa under sommarnätterna i
ängarnas mystiska halfdunkel.
Ur de nordiska skogarnas djup framgick äfven denna
underbara melodiska stämning, som så mäktigt tilltalar oss
i våra sköna folkvisor, dem ingen numera kan efterbilda
och som kanske stå främst bland alla världens folkvisor. —
Äfven om vintern har skogen sin egendomligt tilltalande
karakter och gör ett väldigt intryck på våra sinnen. Häng
bössan på axeln och gå ut i skogen, då allt är höljdt i det
hvita snötäcket — sommarens svepningsskrud.
Allt erinrar om förgängelse. En djup tystnad härskar
nu, där det förut rådde så mycket lif. Träden stå
liksom sörjande gäster, höljda i hvita dok. De vingade
skarorna hafva öfvergifvit sina lundar, och du ser blott någon
liten ensam fågel eller en skygg ekorre hoppa på de frusna
kvistarna och söka sin knappa föda i de kalla snösalarna.
Kanske lifvas taflan genom anblicken af några orrar, som
vid din vandring flyga upp ur den djupa snön, där de legat
nerbäddade till skydd mot kölden; men allt är åter dödt,
och en djup tystnad omgifver dig och ingifver dig känslor,
som vore du på en begrafning. Skogen suckar icke mer;
Svensk Kalender. 1892. 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
