Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brända skepp. En julberättelse af Richard Melander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Några timmar senare voro de klara att segla. Sonja
gick före ned till båten. Han hade läst sin dörr för att
följa efter henne. Där ute på backen vände han sig om
för att se på stugan.
Så hade han då af denna lilla flicka, som kastats i
hans väg, tum för tum trängts tillbaka från den ståndpunkt,
därifrån han trott att ingen makt på jorden skulle kunna
rubba honom. Var hennes makt så stor, därför att det var
»hennes» flicka? Nej, hans ungdomskärlek var död, och ur
den hade icke födts någon ömhet för Sonja. Men inom
den kalla isskorpan kring hans hjärta rörde sig ännu varmt
den ädles medkänsla för och behof af att närma sig
människorna, och umgänget med Sonja blef den länk, som till
slut skulle åter smida honom fast vid dem. Ty i och med
det att han nu vände stugan ryggen och gick ned till båten,
hade de en gång brända skeppen uppstått ur sin aska. —
Septembersolen lyste deras väg från ön. Han vände
sig icke en enda gång för att se på stugan. Han tog
knappast för en minut blicken från de tornspiror, som
utmärkte stadens läge. Rak gick hans kurs. — Skulle det
då kräfvas tjugufem år för att lära honom, som
genomskådat så många, att inse att han sett genom ett färgadt
glas, som framställt allt och alla just sådana, som han ville
ha dem, för att icke behöfva störas i sin bittra enslighet,
som just smakade honom!
Stadigt höll han sin kurs. Och när de till sist stego
i land och folk nyfiket stirrade på dem — dessa hatade
nyfikna! — tyckte han, att höstsolens skimmer var rosigt och
varmt, så som det aldrig varit, och att han själf kom som
en främling till ett land, där man lofvat, att han skulle
finna lycka.
De hade gått en stund vid hvarandras sida, då Sonja
sade:
»Ä’ det ännu långt kvar till där vi ska bor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
