Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 7 och 8 - Peterson, K. Edv., Ett och annat från den kemiska storindustriens område
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
123
och Hawliezek, hvilka ej blott vilja förstöra skadliga cyan- och
svafvelföreningar i råsodan utan också i likhet med jSfewall och Sisson på
samma gång framställa värdefulla biprodukter ur samma föroreningar.
Så säkra äro uppfinnarna på sin sak, att de, tvärtemot hvad man hittills
brukat, sträfva efter att erhålla en smälta, som är så rik som möjligt
på särskildt cyanföreningar, genom att använda qväfverikt kol o. s. v.
Deras förfaringssätt går ut på att genom behandling af råsodan med
öfverhettad vattenånga öfverföra cyanen i ammoniak. Den direkt ur
ugnen kommande råsodan slås sönder, kastas in i en lufttätt slutande
cylinder och får i denna svalna af till 300—500°. Derpå inledes ånga
af samma temperatur, då cyanföreningarna skola fullständigt sönderdelas,
utan att den bildade ammoniaken skall lida någon inverkan. Genom
behandling med ånga af ännu högre temperatur (550—650°) i samma
apparat vilja uppfinnarna också sönderdela svafvel natrium i natron och
Vätesvafla, ett förslag, som väl näppeligen är allvarligt menadt. Metoden
är så ny, att den ej hunnit undergå någon pröfning, men mig synes
dess praktiska värde vara mycket dubiöst, om meningen verkligen är
att använda den på råsodasmältan från Leblanc-processen.
II. Om sodaresterna och deras tillgodogörande. — Af ofantligt mycket
större ekonomisk betydelse än flertalet andra ännu sväfvande frågor
inom sodaindustrien är frågan om möjligheten att på ett billigt sätt
tillgodogöra sig de enorma massor affall, som erhållas vid Leblancs
sodaprocess, Ja! man kan med fog säga, att denna fabrikationsmetods
vara eller icke vara är beroende på lösningen af ifrågavarande problem,
om också icke ännu saken blifvit drifven till sin spets, beroende derpå,
att ammoniaksodafabrikanterna hittills ej funnit på det rätta sättet att
framställa klor ur klorkalcium (resp. klormagnesium).
Dessa sodarester äro ledsamma ur mer anen synpunkt. ^ Icke
blott derför, att i dem finnes ett hittills ej tillgodogjordt kapital
om många millioner, utan de äro tillika en ständig källa till de
största obehag för fabrikerna sjelfva och för hela den omgifvande
nejden. Der det låter sig göra, vräker man med stora kostnader ut dem
i hafvet. Annars och vanligen upplägges »alkali waste» i stora högar,
så att luften har så litet tillträde som möjligt. I sodastaden Widnes
har man nu samlat ett nätt qvantum om cirka 8,000,000 ton, täckande
en yta af omkring 450 acres (cirka 180 har), och dagligen tillkommer
c. 1,000 ton. När höst- och vinterregnen komma, qvälla tusentals
svavelmättade rännilar från dessa högar ned mot lägre liggande
trakter; och när sommarsolen bränner som hetast, är hela nejden fyld af
mefitiska dunster.
Problemet i fråga hör just ej till de lättaste, om man betraktar det
ur praktisk synpunkt. Ehuru det redan är gammalt och mycket
försökt, har man ej heller förr än på allra sista tiden kommit till en som
det vill synas definitiv lösning deraf. Det är den af Chance Brothers
utarbetade och vid verldsutställningen i Paris innevarande år med
»Grand Prix» belönade metoden, som kommit de engelska och franska
sodafabrikanternas sjunkande hopp att lifvas. Redan mer än en gång
förut har man trott sig stå vid målet, och man gjorde det väl ock —
för ett ögonblick. Men nästan alla tekniska spörsmål äro på samma
gång konjunkturfrågor. I nästa ögonblick voro konjunkturerna förän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
