Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 7 och 8 - Peterson, K. Edv., Ett och annat från den kemiska storindustriens område
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
125
B. Genom indirekt oxidation i enlighet med t. ex. följande
ekvationssystem:
Fe2(0H)e + 3H2S = Fe2S3 + 6H2ü )■ n
Pe2S3 + 3H20 + 3 0 = Fe2(OH)6 + 3si...... l }
Fe2Cl6 + H2S = 2PeCl2 + 2HC1 +’S ) m
2FeCl2 + 2HC1+ 0 = Fe2Cl6 + U20\...... l ]
C. Genom dekomposition med Svafvelsyrlighet, enligt reaktionen
(ej exakt);
2 H2 S + S02 - 2 H2 O + 3 S
Det skulle leda allt för vidt, om jag skulle gifva mig in på en
utförlig framställning af de omständigheter, som gjort, att de äldre
försöken på detta område alldeles misslyckats. Gasens utspädning och
varierande sammansättning var som nämdt hufvudsvårigheten, då man
ville förbränna vätesvaflan för att sedan t. ex. inleda
förbränningsprodukterna direkt i blykammarsystemet. Den indirekta oxidationen
medelst jern- eller manganföreningar är, praktiskt sedt, så godt som
omöjlig att realisera redan på grund af de ofantliga massor, man har att
bearbeta. Åtminstone gäller detta vid den modifikation af metoden,
som är bildad i analogi med sättet att rena lysgas med fast
jernoxidhydrat; hvarjemte det är förenadt med betydande kostnader att skilja
svaflet från oxiden. Att i stället för hydrat använda jernklorid (eller
sulfat) t. ex. i ett vanligt absorptionstorn förefaller mig betydligt bättre;
men sannolikt sker omsättningen ofullständigt; och ovisst är, om ej
svaflets skiljande från vätskan leder till vidlyftigheter, som kanske ej
äro så lätta att komma till rätta med.
Den tredje metoden förefaller att vara synnerligen enkel och
tilltalande. Skada blott, att reaktionen i verkligheten ej är så exakt som
många uppfinnare förmodat. Tvärtom bildas polytionsyror i stor mängd,
som gör, att en stor del af svaflet går förloradt, hvartill ytterligare
kommer, att det svafvel, som afskiljes, är ytterst finfördeladt och svårt
att skilja från vätskan. Huru dessa svårigheter skola åtminstone
delvis öfvervinnas, ha emellertid Schafner och Helbig lärt, och det är först
sedan de framlade sin metod (1878), som denna mycket försökta
reaktion fått någon betydelse.
Innan jag öfvergår till de senare årens som det vill synas med
fullständig framgång krönta sträfvanden att lösa det föresatta svåra
problemet att regenerera svaflet ur sodaresterna, vill jag dock påminna
om två i principielt hänseende öfverensstämmande, om än praktiskt
mycket olika metoder, hvilka spelat en vigtig roli. Jag syftar på
Monds och Schåfriers metoder, af hvilka särskildt den förra varit under
åtskilliga år använd i stor skala, ehuru de nu visserligen båda afträdt
från skådeplatsen.
Naturligtvis insåg man genast, att det ej var möjligt att direkt
sönderdela sodaresterna med saltsyra, emedan hela produktionen af
denna syra ej skulle vara tillräcklig för sagda ändamål, mycket mindre
då lemna något öfver för framställning af klor och klorpreparater.
Yisserligen hafva som redan omnämts fabrikerna, enkannerligen de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
