Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
salt, så kan det inträffa, antingen att vattnet vandrar som i förra fallet
utifrån inåt, om den inre lösningens osmotiska tryck är större än den
yttres eller — i motsatt fall — att vattnet vandrar inifrån och ut. Som
ofvan är sagdt, förhålla sig organiska celler på likartadt sätt som de
Traube’sk&’, om man derför lägger en samling celler (tagna från
Trade-scantia discolor eller Begonia manicata) i rörsockerlösning af högre
osmotiskt tryck än cellinnehållets, så går en del vatten ut ur cellerna och
desamma skrumpna, hvilket synes, då de lägges under mikroskopet.
Den mest koncentrerade rörsockerlösning, för hvilken detta ej inträffar,
har samma osmotiska tryck som cellinnehållet. Nu kan man lägga
samma (eller liknande) cellsamlingar i olika lösningar och finna, hvilka
koncentrationer, som ha samma osmotiska tryck som den gifna
cellsamlingen. Dessa lösningar af olika vätskor ha då sinsemellan lika
osmotiskt tryck. Donders använde för likartade undersökningar i stället för
Växtceller celler hemtade ur olika djurs blod och fann resultat, som
öfverensstämde med De Vries’. Hufvudresultatet af dessa
undersökningar var, att organiska kroppars (rättare icke elektrolyters) lösningar
ha lika osmotiskt tryck, när de innehålla lika många molekyler i samma
volym. Deremot ha salternas (elektrolyternas) lösningar ett större
osmotiskt tryck än de organiska kropparnas under samma omständigheter.
Hur kommer det sig nu, att, om vi sätta en med rörsockerlösning
fyld Traubes cell i rent vatten, vattnet vandrar utifrån in i cellen?
Denna fråga framstäldes af De Vries till Vant Hoff en dag, då de
tillsammans promenerade längs Amsterdams kanaler och gaf den första
anledningen till att Vant Hoff kom att syssla med dessa saker. De
flesta skulle troligen ha svarat ungefär så: »Det är alls icke
besynnerligt, ty rörsockret utöfvar attraktion på vattnet.» Men Vant Hoff tog
sig före att beräkna de af fysiologerna funna resulten och kom då till
mycket intressanta resultat. När en rörsockerlösning af 1 procents
styrka (= 10 gram i en liter) vid 14° C har ett osmotiskt tryck af 0,67
atmosferer, så har en lösning, hvilken i en liter innehåller 1
grammolekyl rörsocker (= O12 H22 On = 342 gram) 34,2 gånger så stort
osmotiskt tryck d. v. s. 22,9 atmosferer. Enligt De Vries’
undersökningar ha äfven andra organiska ämnen (rättare dåliga ledare för
elektricitet) samma osmotiska tryck vid samma koncentration, om denna
uttryckes i grammolekyler pr liter. Nu är vidare trycket af vätgas, då
i 1 liter innehålles en grammolekyl (= 2 gram), lika med 23,5
atmosferer vid samma temperatur. Detta tryck är ytterst nära lika stort som
det nyss beräknade osmotiska trycket. Vidare fann Vant Hoff ur
Pfeffers mätningar, att det osmotiska trycket för 1-procentig
rörsockerlösning för hvarje grad C tilltar med ungefär 1/273 af dess värde vid
noll grad, alldeles såsom gastrycket. Och slutligen är gastrycket liksom
det osmotiska trycket proportionelt mot antalet molekyler i
volymsen-heten. Det gäller alltså alldeles samma lagar för det osmotiska trycket
hos en lösning som för gastrycket eller med andra ord:
Det osmotiska trycket hos en lösning innehållande ett
visst antal molekyler lösta i 1 liter vatten vid temperaturen.
t är lika med trycket af en gas innehållande lika många
molekyler inneslutna i 1 liter och vid samma temperatur. ( Vant
Hoffs lag.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
