Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vant Hoff var nog lycklig att kunna vid första offentliggörandet
af sin sats framlägga ett så kolossalt bevismateriel för densamma. Men
på grund af den stora betydelse, som denna sats eger, var det naturligt,,
att detsamma raskt skulle tillväxa. Också har det under två år som
förflutit, sedan Vant Hoff i Svenska Vetenskaps-Akademiens handlingar
offentliggjorde sina vidtgående spekulationer, mångdubbelt förbättrats,,
både i qvantitet och qvalitet. Nya ångtrycksbestämningar ha blifvit
gjorda af Raoult, Tammann, Walker m. fl., och nya
fryspunktsbestämningar i oerhörd mängd af Eykman, Beckmann och en mängd andra
forskare. Och i alla fall, de kunna nu räknas i tusental, der man icke»
haft att göra med elektrolyter, (hvarom mera nedan), har man funnit
en präktig öfverensstämmelse mellan theori och erfarenhet.
Men äfven en ny grupp af bevismaterial har det varit den sista
tiden förbehållet att lägga till de förra, nämligen observationer angåenda
lösningars kokpunkt. Sättes en fast kropp till ett lösningsmedel, som
kokar, d. v. s. har den omgifvande atmosferens ångtryck, så minskas
ångtrycket och kokningen upphör, så att temperaturen måste höjas för
att kokning åter skall inträda. Det är mycket lätt att, pä samma sätt
som Guldberg gjorde detta för fryspunktsnedsättningen, bevisa, att
skilnaden i kokpunkt mellan en lösning och lösningsmedlet (den s. k.
kokpunktshöjningen) är proportionel med, och kan beräknas ur skilnaden i ångtryck
mellan dessa båda kroppar. Beckmann i Leipzig har också gjort
vidsträckta försök angående denna punkt och visat, att allt förhåller
sig-så, som beräknadt blifvit.
Vant Hoff stötte likväl på en svårighet, som i början syntes
oöf-verstiglig. Vigtigast bland alla lösningar äro de i vatten, och bland
dessa gjorde en ofantlig massa undantag från Vant Hoffs lag, i det
nästan samtliga saltlösningar egde för stort osmotiskt tryck samt för
låga ångtryck och fryspunkt. Och skilnaden var ej obetydlig; den
uppgick till 50, 100 ja till och med 150 procent. Vant Hoff sökte
visserligen i början att behandla denna klass såsom verkliga undantag,,
men derigenom stördes fullkomligt harmonien och skönheten i hans för
öfrigt storartade lärobygnad. Lösningen på denna gåta skulle komma
från ett annat håll. Redan på femtiotalet hade den mekaniska
värme-theoriens främste man, Clausius för att förklara möjligheten af att den
minsta elektriska ström förmår att genomgå, en saltlösning förts till det
antagandet, att några få af saltmolekylerna, ett för kemistens
pröfningsmedel försvinnande antal, vore sönderdelade i de två delar, som af
Faraday kallats joner (saltets metall är den positiva och resten den
negativa jonen). Till ett likartadt resultat hade den berömde engelska
kemisten Williamson några år förut kommit vid diskussionen af
bildningssättet för (svafvel-)ether. Denna s. k. Williamson-Clausius ska
hypotes negligerades af de flesta, oaktadt den bar två namn af första
ordningen, och några, som kände densamma, påstodo till och med, att
den alls icke var nödvändig. Den kan omskrifvas under följande form:
De verkligen ledande (elektricitet transporterande) molekylerna i en
saltlösning äro, oberoende af, om en ström passerar genom densamma
eller ej, sönderdelade i sina joner. Vid en undersökning af salternas,
ledningsförmågas ändring med utspädningen kom jag (1883) till det
resultat, att i yttersta utspädning sannolilit alla saltmolekyler bidraga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
