Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
io :
ytterst utspädd lösning af klornatrium kan skrifvas lika med summan
af en del kommande på den ena jonen natrium (också kallad Na:s
ledningsförmåga) och en del kommande på den andra jonen klor. Dessa
s. k. ledningsförmågor hos Na och Cl ha nu alldeles samma värden för
alla möjliga Na-salter å ena sidan och alla möjliga Cl-salter å den
andra. Liknande additiva egenskaper förefinnas i mängd inom andra
områden såsom inre friktion, specifik värme, neutralisationsvärme, specifik
vigt o. s. v. De gälla strängt taget endast för mycket stora
utspädningar men då de flesta salter, som undersökas, redan vid måttlig
utspädning äro i hög grad dissocierade, så kunna lösningarnas
egenskaper äfven i dessa fall ganska nära sättas lika med summan af den ena
jonens egenskaper plus den andra jonens, plus egenskaperna hos
lösningsmedlet De additiva egenskaper, som i högsta grad intressera
kemisten, äro sådana, som endast tillkomma den ena jonen.
Exempelvis är phenolphtalem nära nog färglöst i lösning (det är också icke
märkbart elektrolytiskt dissocieradt), deremot äro alla dess salter, hvilka äro
starkt dissocierade, intensivt rödfärgade, hvilket lätt kan uppfattas på
det sätt, att den för alla salterna gemensamma fria negativa jonen
förorsakar den röda färgen. Allra mest framträdande i detta hänseende
är den omständighet, att de flesta reaktionsmedel inom den oorganiska
kemien äro reaktionsmedel för en jon. Så ha t. ex. alla ferro-salter
en del reaktioner gemensamma såsom att med Svafvelammonium ge en
svart fällning, ha en adstringerande smak, ge Turnbulls-blått med
fer-ricyancalium o. s. v.; de innehålla också alla den dissocierade jonen
{Fe)n. Deremot eger detta alls icke rum för andra järn-haltiga
preparat, hvilka icke innehålla Fe z såsom jon, såsom exempelvis
ferrocyan-kalium, hvars joner äro kalium och ferrocyan. Likartade exempel
kunna uppvisas i massa. Det som af den fysikaliska kemien mest
blifvit studeradt, är syrornas och basernas inverkan på åtskilliga kroppar,
hvilka så långsamt förändras, att man kan följa reaktionens förlopp.
Så inverteras rörsocker småningom af vissa kroppar, som alla visa sig
hålla väte. Men icke alla kroppar, som hålla väte, t. ex. alkoholer,
aceton o. s. v., invertera rörsocker, utan endast sådana, som innehålla väte
såsom jon i dissocieradt tillstånd, d. v. s. syrorna*) göra det. Men då.
vidare olika syror i mycket olika grad hålla dissiocieradt H, så t. ex.
normal ättiksyra endast till ungefär 0,5 procent, normal klorväte till
ungefär 90 procent, så måste man vänta sig, att de skola verka med
mycket olika energi på rörsockret. Om man deremot framställer
lösningar af olika syror, hvilka alla innehålla lika mycket dissocieradt väte
(exempelvis normal ättiksyra och Y195-dels normal klorvätesyra) så
invertera alla dessa rörsocker lika snabbt, hvilket man lätt kan finna,
om man medelst polarimetor vid olika tider mäter mängden af
inverte-radt rörsockor. Förutsatt är naturligtvis, att temperatur, rörsockermängd
o. s. v. i alla fallen äro lika. Detta är ganska noggrannt undersökt
och befunnet vara riktigt samt utgör ett vigtigt stöd för
dissociations-terien.
*) I förbigående må nämnas, att det förr varit nära nog omöjligt att ge en
lämplig definition på begreppen syra, bas och salt. Enligt elektrokemien är salt =
elektrolyt, syra = elektrolyt hållande jonen H och bas = elektrolyt hållande jonen ÖH.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
