Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82
flytande, men å andra sidan ock, att det vid tuggningen så småningom
mjuknar och smälter i munnen. Den högsta smältpunkt ett fett får ha,
för att utan tillsats af annat fett kunna användas till konstsmör, är alltså
kroppens egen temperatur. Om alltså en gräns måste ställas mellan
oleo-margarin och premier jus, anser jag för min del, att en smältpunkt hos
fettet af 35°, högst 37° bör bestämma densamma. Går man öfver denna
temperatur, finnes ingen annan gräns än godtyckets. Man har redan i
praktiken kommit derhän, att premier jus pressas till oleomargarin med endast
20 proc. återstod, i hvilket fall oleomargarinen har en smältpunkt af cirka
38°. Intet synes hindra, att man kan gå till 10 proc. återstod och derunder.
Att nu använda syrornas Stelningspunkt såsom kännetecken i stället
för fettets egen smältpunkt vore tydligen endast då berättigadt, ifall
differensen emellan dessa olika temperaturgrader vore alltid densamma eller
nästan så. Så är emellertid ej förhållandet såsom Herr Larson sjelf visat,
och hvilket tydligast synes framträda vid ister, ehuru man har svårt att
förlika sig med, att svinflott i allmänhet har så hög smältningstemperatur,,
som Herr Larson anger. Jag menar derför: suum quique. Vill man bestämma
värdet af ett fett såsom material för stearin eller tvål, då böra egenskaperna
hos de fria syrorna vara afgörande. Yill man åter undersöka ett fett i
och för dess värde för konstsmör, då bör man endast taga hänsyn till fettet
såsom sådant.
Jag är ock öfvertygad att, praktiskt sedt, smältpunkten hos ett fett
kan i olika experimentatorer hand blifva ganska ensartad i fall man
nämligen väljer en lämplig metod. Man behöfver ej göra många
smält-punktsbestämningar på fett i capillärrör för att liksom Herr Larson
finna denna metod otillfredsställande. Använder man deremot en termometer
med liten qvicksilfverkula, som i bottnen helst icke är rundad utan något
tillspetsad, såsom förhållandet vanligen är med de med qväfgas fyllda s. k.
normaltermometrarne, doppar termometerkulan, ner i det smälta fettet och
låter detta så hastigt som möjligt stelna, så låter sig den temperatur ganska
skarpt iakttaga, vid hvilken fettet börjar bilda en droppe vid ändan af kulan,
ifall man nemligen höjer temperaturen tillräckligt långsamt*). Det är icke
mer än en omständighet här att ytterligare iakttaga, nemligen att det fett>
som fäster på termometerkulan får stelna så hastigt som möjligt, för att
det i görligaste mån dervid må blifva amorft, då det följaktligen smälter
mera ensartadt. Att först befria fettet från vatten genom upphettning till
150° anser jag ej heller lämpligt. Oafsedt att denna höga temperatur
torde möjligen i någon mån kunna förändra fettet, så är det icke dylikt
starkt upphettadt fett som man i praktiken har att göra med. Jag håller
före, att det är vigtigt att nätt och jemt smälta fettet, så att det flyter
klart och deri ned doppa qvicksilfverkulan på termometern. Enligt egen
erfarenhet erhåller man resultat, hvars noggranhet väsentligen beror på den
långsamhet med hvilken man låter temperaturen stiga. Skärpan är då
ungefär densamma som man erhåller vid bestämmandet af smältpunkten af
rena substanser i capillärrör. Olika experimentatorer bör aldrig erhålla
differenser uppgående till en hel grad, äfven om det arbetas med endast
ordinär noggranhet.
*) von PohFs metod.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
