Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
Kolsyrehaltens i luften inflytande på jordytans
temperatur.
Af Svante Arrhenius.
Professor Högbom har i ett föredrag inför kemistsamfundet, tryckt i
Svensk kemisk tidskrift 1894 s. 169 lemnat en redogörelse för
sannolikheten af större variationer i luftens kolsyrehalt under långa
tidsrymder. Dervid kom han till det resultat, »att det icke finnes något
tänkbart hinder, att kolsyrehalten under ett geologiskt tidsskede kunnat
vara åtskilliga gånger större eller å andra sidan betydligt mindre än nu».
Efter detta föredrags hållande anmärkte lic. Holmqvist, att, »enär en
större kolsyrehalt medförde en större värmeabsorption och således ett
mildare klimat, man därmed skulle kunna förklara istidens tillkomst».
Härtill genmälde prof. HÖghom, att variationerna sannolikt dock ej
blefve så stora; vattenångan ökar ju också värmeabsorptionen» (1. c,
s. 161).
Orsakerna till istidens uppkomst ha flerfaldiga gånger blifvit
diskuterade i fysiska sällskapet i Stockholm och man har dervid kommit
till det resultat, att någon sannolik theori för dessa orsaker för
närvarande ej finnes. Till samma resultat kom också den italienske
meteorologen De Marchi i sitt arbete »Sulle cause delFera glaciale».
Emellertid uppställer han däri ett nytt försök att förklara istidens
ursprung. Han antar nämligen, att under istiden luften varit mindre
genomskinlig än nu, på grund af att densamma skulle hållit mera
vattenånga än nu, och därigenom skalle en afkylning ha förorsakats.
Som temperaturen under istiden var omkring 4 å 5 grader lägre än nu,
så måste luftens relativa fuktighet då hafva varit betydligt större än nu,
äfven om vattenångans mängd (den absoluta fuktigheten) hade varit
densamma som nu. Ur uppgifterna om den nuvarande relativa
fuktigheten kan man beräkna, att densamma under istiden skulle uppgått
till öfver 100 %, om ofvannämda förutsättning varit riktig. Ännu
större måste den hafva varit, om, såsom De Marchi menar,
vattenångemängden i atmosfären då varit större än nu. Men det är en orimlighet
att tala om en relativ fuktighet af öfver 100 %. Deraf inses, att också
De Marchis mening är alldeles ohållbar.
De Marchis åsigt är uppenbarligen alldeles motsatt den af lic.
Holmqvist uttalade. Förhållandet är nämligen sådant, att om luftens
genomskinlighet minskas endast för det af jorden utstrålade värmet,
så stiger temperaturen vid jordytan, minskas densamma endast för
solvärmet, så sjunker densamma. Minskas genomskinligheten för båda
dessa värmestrålningar, så beror det på hvilken effekt som är starkast,
om temperaturen stiger eller sjunker.
Att luftens genomskinlighet för värmestrålning är af den största
betydelse för jordytans temperatur har man sedan länge insett. Fourier
och efter honom Pouillet utbildade den s. k. »drifbänkstheorien, enligt
hvilken atmosfären skulle verka såsom glaset i en drifbänk. Detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
