Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
gångar eller körtlar af fältspat, som afsöndrats i urbergen, och detta
mineral, enligt hvad erfarenheten lärt, äfven i stoftfin fördelning icke
förmår i nämnvärd mån afgifva kali åt vegetationen och ej heller
genom någon känd, i stort användbar metod kan bringas att aflemna detta
näringsämne i upptagbar form.
För att bibehålla en kalifattig jordmån vid sådan bördighet, att
man, äfven då en så fordrande växt som sockerbetan är inskjuten i
omloppet, med visshet deraf kan påräkna maximalskördar, måste man
följaktligen utöfver det kali, som kan gifvas i och med tillgänglig
spillning, återgifva jorden i form af kalisalter allt hvad skördarne
borttaga deraf; — gifves åter, såsom vid mosskultur vanligen är fallet,
ingen spillning, så måste kalisalterna i stället ökas med minst 50
procent, regler som det praktiska jordbruket funnit och skall finna förenade
med de största fördelar.
Isynnerhet på senare tider har man gjort den iakttagelsen, att
sockerbetan blifvit vida okänsligare för inflytelser af jordmån, gödsling
och atmosferilier än förr, en förändring till det bättre, som helt visst
bör ställas i samband med det förädlingsarbete, för hvilket denna växt
under en följd af år varit föremål genom urval efter sockerhalt. Under
inflytelsen häraf har sockerbetan till sist antagit så pass utpreglade
och konstanta karakterer, att man numera af henne kan fordra rätt
mycket, på hvilket förr icke var att tänka.
Såsom redan blifvit antydt, har den gamla föreställningen, att
sockerbetsodling med säkerhet och fördel endast läte drifva sig på rika
lermyllor, längesedan funnit sin vederläggning; betan trifves och går
väl till äfven å mycket lätt jordmån. Skördarne utfalla der
jemnbördiga, stundom vida öfverlägsna dem, den rika lermyllan gifver.
Slående exempel derpå hafva vi från vårt eget land i Forsbergs bekanta
försök å Alnarp på ytterst mager grusjord, som efter lämpligt bruk
och rationel gödsling pr hektar gaf 58 ton betor med 14.5 proc. socker
och året derpå 39 ton med 15 proc. socker, och från norra Tyskland i
den skörd af 63 ton med 16—17 proc. socker, som Hilbert afvann en
torr sandjord i Luneburgerdistriktet, samt slutligen i de vidsträckta
kulturer på myrjord, hvilka på senare åren med så mycken framgång
bedrifvits så inom som utom vårt land och ovedersägligen ådagalägga,
att sockerbetan äfven på en så lätt och på mineralämnen så fattig
jordmån vid rationel behandling trifves förträffligt, utvecklar sig
normalt och lemnar mycket tillfredsställande afkastning, skörderesultat till
hvilka vi få tillfälle att i det följande återkomma.
Sockerbetans nyss påpekade okänslighet gentemot näringstillskott
visar sig åter deri, att hon numera utan minsta olägenhet fördrager
gödsel och gödslingssalter och det i qvantiteter, som man förr skulle
ansett för en dårskap att bjuda henne. Förbudet mot användande af
gödsel direkt för betan har man sålunda långt före detta låtit falla och
finner numera i den hösten före betsådden gifna spillningen en
helsosam motvigt mot den mekaniska försämring af åkerjorden, som
småningom inställer sig vid ensidigt bruk af gödslingssalter. Det är
jemväl bekant, hurusom fabrikerna tillförene förbjödo hvarje öfver måttan
stort tillskott af salpeterqväfve för betan; numera inser man sedan lång
tid tillbaka fördelarne af en riklig salpetergödsling, såsnart det gäller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
