Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
bariumplatinakloriden partielt sönderdelas vid alkoholbehandlingen.
Använder man för litet klorbarium, så har man sulfater qvar i lösningen,
hvilka förorena kaliumplatinakloriden.
Stassfurterkemisten d:r West bar derför med skäl förordat i sin
undersökning öfver kalibestämningsmetoder (Fresenii Zeitschrift 1889
p. 358), att först bestämma kalisaltets svafvelsyrehalt och sedan
tillsätta just den klorbariummängd, som beräknas nödvändig, ej mer eller
mindre. Som detta arbetssätt dock förlänger analysen, tillämpas det i
allmänhet ej.
I stället föreskrifver »stassfurtermetoden», att ett öfverskott af
tillsatt klorbarium skall borttagas med svafvelsyra, och att alltså ett litet
svafvelsyreöfverskott får finnas. Enl. Precht (Fresenii Zeitschrift 1879
p. 519) och West (1. c.) skall nämligen ett helt ringa svafvelsyreöfverskott
vara oskadligt.
Instruktionen åter föreskrifver tvärtom (efter Fresenius), att ett
öfverskott af klorbarium, dock endast spårvis, må förekomma i lösningen.
Båda dessa föreskrifter äro emellertid för analytikern högst
obeqväma och svåra att noga efterfölja. Lätt får man något mer
svafvelsyra eller klorbarium qvar i lösningen, än man önskat, och analytikern
känner sig vanligen oviss, om han lyckats att tillräckligt noga följa
föreskrifterna. Ej heller äro föreskrifterna synnerligen fullgoda, såsom
mina nedanstående försök visa.
Om ett öfverskott af sulfater eller af klorbarium gör skada eller
ej, beror naturligtvis på, huruvida det vid den följande behandlingen
lyckas att skilja desamma från kaliumplatinakloriden. Det
lösningsmedel, som skall hålla sulfaterna eller klorbarium i lösning, är den
platina-kloridhaltiga alkoholen, som i stassfurtermetoden användes 96-%-ig, i
instruktionens metod 90-%-ig, i Fresenii metod 80-%-ig.
Den platinakloridhaltiga 96-%-iga alkoholens lösande inverkan synes
af följande försök.
Natrium sulfat, magnesiumsulfat och gips i eqvivalenta mängder och
i följande vigtsmängder (kristallvattnet oberäknadt).
0.284 gr. –– 0.240 gr. –– 0.272 gr.
behandlades med vatten och platinaklorid i proportionen: PtCl4 : Na2S04 :
MgS04: CaS04. Lösningarna intorkades, och återstoderna behandlades
med 96-%-ig alkohol. I alkohollösningarna bestämdes den upplösta
sulfatmängden, hvaraf beräknades, att i lösning hade gått af hvardera
saltet respektive
0.135 gr. — 0.ii6 gr. — blott spår.
Gips befanns alltså högst svårlöslig i alkoholisk platinaklorid. Då
de vanliga gödselsalterna alltid innehålla litet gips, så är häraf klart,
att man vid stassfurtermetoden i hög grad riskerar, att hela den i
lösningen qvarlemnade sulfathalten stannar qvar i ImlmmplatinaMoriden i
form af gips.
Ett klorbariumöfverskott har man alltid antagit vara högst
skadligt vid kalibestämningarna. Detta antagande torde härleda sig från
Prechts försök (Fresenii Zeitschrift 1879, 516). Precht fann nemligen,
att vid behandlingen med absolut alkohol af en intorkad lösning af en
molekyl klorbarium (BaCl2)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
