Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den hädangångne fick sin önskan uppfylld: dulce et decorum est in
officiis mori.
Oss efterlefvande ter sig saken kanske annorlunda. Hvarför fick
han ej sluta sin långa arbetsdag i den kemiska vetenskapens tjenst på
samma sätt som han började den: med att erinra om Berzelii plats
inom den kemiska forskningen?
Blomstrand, som var född i Vexiö 1826, var visserligen samtidig
med Berzelius, ja när han 1844 blef student i Lund, verkade ännu
Berzelius med nästan obrutna krafter. Han såg emellertid aldrig den
store mannen, och han var under den egentliga studietiden ej heller i
andlig beröring med honom. Blomstrands kemiska studier började
nemligen först, sedan han 1850 blifvit graduerad. På sin landsmans,
den med Berzelius i lifstiden nära befryndade mecenaten Aschan’s
förord, fick Blomstrand 1851 det Berzelianska stipendiet. Denna
omständighet värfvade honom åt kemien.
Redan som student var Blomstrand i den lilla sydsvenska
universitetsstaden en mycket bemärkt personlighet, hvilket redan framgår
deraf, att han vid promotionen 1850 var primus med »blomstrande»
laudatur. Det var dock egentligen icke studierna utan studentlifvet
som höjde honom, det utmärkta sätt, på hvilket han skötte kuratelet
inom Smålands nation, vidare talaren, den inspirerade vältalaren vid
studentfester. Det föreligger icke i tryck mer än tre tal af Blomstrand,
af hvilka det första hölls den 27 maj 1852 vid den af Akademiska
Föreningen i Lund troligen på initiativ af honom sjelf firade
minnesfesten öfver Berzelius. Det var detta tal och anförda stipendium, som
med oslitliga band fästade honom vid Berzelii stora namn.
Vid genomläsandet af dessa tal finner man visserligen här och der
ett rätt betydande herravälde öfver formen, knappast något mera.
Blomstrand var kanske såsom officiel talare ej af betydande rang, han var
en tillfällighetstalare, och, ifall man får bedömma en sådan efter den
omedelbara verkan, han åstadkommer på hjertat, så var visserligen
Blomstrand en vältalare som få. Vid bedömandet af denne man får man
ej lemna ur sigte, att han var en verklig konstnärsnatur. Men allt detta
hade ändock knappast förmått göra honom till hvad han blef för den
studerande ungdomen och särskildt sina kära Smålänningar vid det
lärosäte, der han under 41 år i oafbruten följd verkade. Han var nemligen
denna ungdoms älskling. Bandet dem emellan försvagades visserligen
under hans sista år, men det brast aldrig. Blomstrand ägde ingen gnista
humor, ironien liksom kvickheten voro honom fullständigt främmande.
Det var den rena, ja den kemiskt rena känslan, som flödade ur hans
mun, som talade från hans något groftskurna ansigte, hvilket formade sig
underbart efter hans hjertas bud; der fanns ingen möjlighet till
förställning hos den mannen. Icke ens sin stämma kunde han medvetet
ändra. Blomstrand var icke musikalisk, men när hans känsla lifvades,
fick hans stämma en märkvärdig klang, som hade en underbar verkan
på sinnet. Sänktes känslan åter, blef stämman gråtmild, ja han
bokstafligen grät. Det var inga glädjetårar — sådana äro tyvärr sällsynta
i det menskliga lifvet — nej, det var tårar af smärta. Detta kände
och förnam ungdomen, den blott strödde en liten dosis humor
deröfver, den sade: »han gråter derför, att atomerna ä’ så små».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
