Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52
vatten till bromsilfver, som derefter med kemisk framkallning reduceras
till silfver, så kan den på plåten befintliga silfverresten af den latenta
bilden förstärkas med nascerande silfver och sålunda göras synlig.
Det visar sig då äfven här en från det första till det sjette fältet
jemnt tilltagande svärtning. Genom detta försök, såväl som genom de
nyssnämnda, har Kogelmann bevisat, att solarisationen är åtföljd af en
med densamma tilltagande sönderdelning af bromsilfret, och att således
antagandet, att denna sönderdelning efter en viss belysning når sitt
maximum, för att sedan så småningom gå tillbaka, icke är riktig.
Men då sistnämnda antagande utgör så godt som den enda
möjligheten till förklaring af solarisationsfenomenet på kemisk grundval,
måste Kogelmann, med anledning af ofvannämnda experiment, söka
denna förklaring i andra än rent kemiska förändringar hos bromsilfret.
Genom ett egendomligt, men ganska öfvertygande resonnemang,
kommer han till den slutsatsen, att antalet af de bromsilfvermolekyler, som
undergå sönderdelning vid belysning ända upp till maximum af
svärtning, icke är större, än att det får plats på ytan af de brom silfverkorn,
hvaraf plåtens ljuskänsliga substans utgöres. Vid belysning utöfver
detta maximum — således till inträdande af solarisation — skulle denna
sönderdelning tränga in i sjelfva kornen. Kogelmann anser sig hafva
bevisat detta derigenom, att han ådagalagt, att man vid behandling af
den belysta plåten med ett bromafgifvande ämne (t. ex. FeBr3) väl kan
förstöra den normalt belysta latenta bilden, men ej den solariserade.
Detta skulle då bero derpå, att bromeringsvätskan icke kan intränga
till det inre af bromsilfverkornen, der enligt ofvannämnda teori, den
vid solarisationen uppkomna bromfattiga sönderdelningsprodukten skulle
befinna sig.
Experimentet synes verkligen ganska bevisande, och med stöd deraf
kan man möjligen tänka sig solarisationen försiggå på följande sätt.
När den genom belysningen uppkommande sönderdelningen af
bromsilfret, som ända till uppnåendet af högsta svärtningsgraden (i
framkallaren) varit förlagd till ytan af bromsilfverkornen, fortskridit
tillräckligt långt, börjar den tränga in i kornen. Den bromfattigare
beståndsdelen — vare sig den utgöres af silfver eller af en lägre
silfver-bromid — blir till följd af sitt läge inuti kornet oåtkomlig för
fram-kallningsvätskan och kan således icke bidraga till påbörjandet af en
reduktion. På ytan af kornet bör deremot mängden af sönderdeladt
bromsilfver hafva minskats på grund af inverkan inifrån af den vid
sönderdelningen derstädes frigjorda bromen, och således bör här
inverkan af framkallaren blifva svagare än hvad fallet är, när
sönderdelningen icke sträckt sig på djupet, d. v. s. vid kortare belysning.
Ehuru, som ofvan nämndt, Kogelmanrts experimentella
undersökning ger ett godt stöd åt denna uppfattning af solarisationens
uppkomst, kan dock denna fråga icke ännu anses fullt utredd. En och
annan företeelse vid framkallningen synes nämligen stå i strid med
Kogelmann’}s åsigt, att solarisationsfenomenet har sin grund i förändringar
inuti bromsilfverkornet. Åtminstone synes det t. ex. svårt att från
denna ståndpunkt förklara, huru en ej allt för stark solarisation kan
minskas eller upphäfvas genom inverkan af bromkalium före eller
under framkallningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
