Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188
syrorna öfverföras i salter af K, Na, Am eller Hg. —- Mig veterligt är
emellertid ej något försök ännu gjordt att fullfölja denna tanke. Här
ifrågavarande kolväten torde dock ej vara beslägtade med »ichtyolens».
Helt säkert kunna emellertid ännu många och lämpligare förslag
göras, egnade att gifva uppslag till ett ekonomiskt tillgodogörande af
de i landet förekommande ännu obrukade alunskiflrarna.
Några blad ur term orne triens historia.
Referat af Å. G. Ekstrand.
Till uppmätning af temperaturer kunna principielt användas alla*
de fysikaliska och kemiska förändringar, som en kropp, hvilken som
helst, undergår genom tillförsel eller förlust af värme. Sådana
förändringar gifvas i mängd. Så t. ex. äro många salters löslighet
beroende på lösningsmedlets temperatur; afdunstningen från en vätska
är på tidsenheten större, ju högre temperaturen är; men att på dessa
och t liknande förhållanden grunda ett termometriskt förfarande är så
godt som omöjligt både på grund af den obeqväma metoden och det
osäkra resultatet. De få verkligen brukbara metoderna bero på kroppars
volymförändring eller också på elektriska fenomen vid uppvärmning.
Det äldsta kända instrument för temperaturmätning är ett slags
gastermometer, som består af ett glasrör, upptill utblåst till en kula
men nedtill öppet. Om man sticker ned den öppna ändan i vatten
och genom lindrig uppvärmning aflägsnar en del af luften i kulan*
komma värme och köld att öka eller minska den i kulan qvarvarande
luftens volym och dermed äfven vattenpeiarens stånd i röret. Denna
termometer tillskrifves af några Santorio, som lefde 1561—1636 och
var professor i Padua. Enligt andra är Galilei (1564—.1642)
uppfinnare af detta termoskop och har bevisligen vid sina föreläsningar
användt det att mäta temperaturer, och detta före 1603. Galileis
termometer var en lufttermometer, och nästa förbättring derå anbragtes af
jesuitpatern Kircher, som i ett till hälften med vatten fyldt kärl. luft*
tätt inpassade ett ända till botten räckande rör; den afspärrade luften
dref då vid vexlande temperatur en större eller mindre mängd vätters
upp i stigröret, der dess höjd kunde afläsas. I stället för vatten
använde också Kircher för första gången qvicksilfver som stigvätska, således
icke såsom i våra termometrar som termometriskt ämne, hvilket här
var luft. Emedan luften som termometrisk substans är mycket beroende
af lufttrycket, låg det nära till hands att ersätta den med en vätska,
och, om man också icke är alldeles säker på, när det första försöket
härmed gjordes, vet man dock, att redan 1631 den franske läkaren
Jean Bey begagnat en termometer med vatten som termometrisk
substans, samt att snart derefter storhertig Ferdinand II af Toskana
konstruerade det efteråt under namn af florentinertermometern kända, med
sprit fylda instrument, hvars reservoir var stor som en bösskula och
hvarsstigrör var luftfritt samt graderadt medelst fastsmälta glasskärfvor. Änna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
