Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190
formigt mellan 0°—10°, visar vatten den egendomligheten, att det först
sjunker till + 4 och sedan småningom stiger, så att det vid + 10° står
ungefär lika högt som viel 0. Vid valet af en normal termometrisk
substans var man derför egentligen hänvisad till gaserna, hvilka som
bekant hafva tillnärmelsevis samma utvidgningskoefficient. Om trycket
är konstant, gäller likheten V = V0 (1 + at), der a är gasens
utvidgningskoefficient; men detta a är ej för någon känd gas fullt konstant^
ehuru de s. k. permanenta gaserna, hvilka vid vanlig temperatur
befinna sig långt från sin kondensationspunkt, närma sig det konstanta
idealvärdet. Redan luften uppfyller tillnärmelsevis i detta fall fordran
på en idealgas, och lufttermometern ansågs med stöd af Regnaults
klassiska undersökningar i medlet af innevarande århundrade för den
enda riktiga. Emellertid blef med det allmännare införandet af det
metriska mått- och vigtsystemet äfven noggranna temperaturmätningar
en fråga på dagordningen, och i den internationella meterbyrån i Paris
hafva på 80-talet med största noggrannhet utförts försök med olika
gastermometrar, hvarvid man funnit en högst obetydlig skilnad mellan
temperaturskalorna på väte-, qväfve- och kolsyretermometern, uppgående
för temperaturintervallet 0*—100° till 0.06. Af alla bekanta gaser är
vätgasen den, som närmast motsvarar idealgasen, och man har derför i
meterbyrån beslutat sig för att antaga vätgastermometerns skala såsom
normalskala. Finare temperaturmätningar hänföras numera till denna
skala, och i Tyskland, der man i vidsträckt mån låter officielt
kontrollera termometrarne, är vätgastermometern den norm, efter hvilken
den officiella termometerpröfningen verkställes.
För vanliga temperaturmätningar är gastermometern af flera skäl
ej lämplig. Den fordrar vid verkligen noggranna mätningar mycken tid
och tillgång på instrumentela hjelpmedel. Mätningarne utföras
nemligen så, att en afspärrad gasmängd efter utvidgningen alltid återbringas
till sin ursprungliga volym, och det härtill behöfliga trycket bestämmes
med största noggrannhet. Den för tryckregleringen bestämda delen af
gastermometern står i regeln utanför det uppvärmda rum, hvari
termometerkärlet befinner sig, och bestämningen af temperaturen hos den
luftmängd, som ej beröres af värmet, och hvilken bör inskränkas till
ett minimum, fordrar särskild omsorg. Gastermometern kommer derför
till användning blott vid fundamentala temperaturmätningar.
Om vi nu inskränka oss till sådana instrument, i hvilka
temperaturen bestämmes genom den skenbara utvidgningen af en vätska i en
fast kropp, så är klart, att sjelfva termometerkärlets utvidgning vid
uppvärmningen härvid spelar en betydande roll. De förut omnämnda
undersökningarne för erhållande af en normal temperaturskala
förutsätta naturligtvis, att kärlet, hvari gasen förvaras, ej har något
inflytande på resultatet, men, om två glastermometrar, som öfverensstämma
vid 0° och 100° och äro likformigt delade, äro af olika glassorter, så
är det påtagligt, att graderna blifva något olika för samma temperatur,
emedan glasets utvidgning är olika. För noggrann temperaturmätning
med glastermometrar fordras ett noggrannt studium af de glassorter, som
användas. Vid meterbyrån i Paris tog man denna sak helt praktiskt,
i det att man på en gång lät smälta en stor glasmassa af s. k.
verre-dur, hvarigenom man fick termometerglas af alldeles likartad beskaf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
