Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
45
Det återstår att förklara restströmmen. Vid försökets början hade
vi två identiska platinaelektroder i saltsyran och summan af de
elektromotoriska motkrafterna vid katoden och vid anoden följaktligen = 0.
Vi borde ju då få en ström äfven vid anläggning af den svagaste, yttre
elektromotoriska kraft. Om en känslig galvanometer användes, så märker
man äfven först ett plötsligt utslag (strömstöt), hvarefter galvanometern
i det närmaste återvänder till nolläget, beroende på att genom den
kortvariga ström, som passerat, en elektromotorisk motkraft uppväcktes. Att
galvanometern icke fullständigt återvänder till nolläget beror på följande
omständighet. Platinaelektroderna ockludera det urladdade vätet och
kloren, men som de befinna sig i beröring med vätskan, som äfven har
en viss förmåga att lösa dessa gaser, så måste de afgifva något väte och
klor åt vätskan. Vi få således en lösning af vätgas och klorgas kring
katoden och anoden. De lösta, elektriskt neutrala molekylerna
kvar-hållas ej af de laddade platinaelektroderna, utan kunna obehindradt
diffundera. Väte diffunderar således öfver till anoden och återförenar
sig där med den lösta kloren. Då måste den med klor beklädda anoden
afgifva en ny kvantitet klor åt lösningen, och därigenom minskas den
elektromotoriska motkraften vid anoden, så att en ny liten kvantitet
klorjoner kan urladdas. Liknande förhållande äger rum vid katoden,
så att, tack vara de lösta gasernas diffusion, äfven vid ringa yttre
spänning en svag ström kan passera. Denna förklaring af restströmmens
uppkomst är gifven af Helmholtz.
Le Blanc har medelst den ofvan beskrifna metoden mätt
sönder-delningsspänningen för ett stort antal elektrolyter. Att
sönderdelnings-spänningen är olika för olika elektrolyter, och att den är lika med
summan af den katodiska och den anodiska sönderdelningsspänningen, kan
på ett slående sätt visas genom följande försök. Vi använda den ofvan
beskrifna anordningen och anlägga en yttre spänning af l volt, hvarvid,
orn elektrolyten utgöres af l-normal saltsyra, knappast någon ström
anges af galvanometern. Vi hälla sedan något l-normal jodvätesyra kring
katoden, hvarvid fortfarande ingen ström anges af galvanometern. Detta
beror därpå, att vid katoden fortfarande samma förlopp, nämligen
urladdning af vätejoner, äger rum, och således ändras icke den katodiska
sönderdelningsspänningen. Nu gjuta vi l-normal jodvätesyra äfven kring
anoden och få då ett kraftigt utslag på galvanometern. Detta beror på,
att nu jodjoner tillförts anoden, och som dessa hafva en betydligt lägre
sönderdelningsspänning än klorjonerna, så kan rm redan vid l volts
yttre spänning en ström passera. Gör man en noggrann försöksserie,
finner man, att sönderdelningsspänningen för l-normal jodvätesyra blott
uppgår till 0.52 volt. Genom att elektrolysen en blandning af klorväte
och jodväte med l volts spänning får man sålunda endast jod utfälld och
bör, åtminstone till en viss grad, kunna kvantitativt skilja jod och klor åt.
Sönderdelningsspänningen for olika elektrolyter har bestämts
hufvudsakligen af Le Blanc. Några anföras här; de gälla för normala lösningar.
HN03; H2SO4; HCl; HBr; HJ; ZnS04; AgN03; Cu2N03;
Volt 1.69 1.67 1.31 0.94 0.52 2.42 0.90 1.34.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
