Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63
Är elektron vägbart?
Referat af L. Ramberg.
Den omständigheten, att »lagen för konstanta och multipla
proportioner» i viss mening gäller äfven för ionernas elektriska laddningar, i
det att, som bekant, en gramekvivalent af en ion, hvilken som helst,
alltid upptager en viss elektricitetsmängd (96,540 Coulomb), har för några
år sedan föranledt Nernst att, återupptagande en hypotes af Helmholtz,
tillskrifva elektriciteten atomistisk struktur. Han betraktar den positiva
och negativa elektriciteten som två envärda element, »positivt och
negativt elektron», och ion erna såsom kemiska föreningar med dessa element.
Denna hypotes har sedermera användts af åtskilliga fysici, och man har
på grund af försök med katodstrålar t. o. m. ansett en uppskattning af
elektroriatomernas massa möjlig. Nyligen1) har R. v. Lieben framkastat
frågan, huruvida samma kvantitet skulle kunna bestämmas genom direkt
Vägning af kemiska system, i hvilka reaktioner mellan elektrolyter
försiggå. Betraktar man t. ex. reaktionen
2J + Nt2S03 + H20 = 2HJ +’ Na2SÖ4,
finner man, att totalantalet elektronatomer genom densamma ökas. Om
således de två slagen af elektron båda ega positiv massa, bör systemets
vikt genom reaktionen tilltaga. Motsatsen bör naturligtvis ega rum, om
antalet ionladdningar aftager, v. Lieben har från nu angifna synpunkt
granskat det material, som i helt annat syfte meddelats af Landolt*}
och verkligen funnit, att de små differenserna i systemens vikt före och
efter reaktionen i allmänhet gå i den riktning, som ofvan antydda
åskådningssätt fordrar. I de fall, då ingen ändring i antalet ionladdningar
åstadkommes, äfvensom vid reaktioner mellan icke elektrolyter,
understiga däremot dessa differenser observationsfelen.
Det vore utan tvifvel mycket förhastadt, om man redan af det nu
föreliggande materialet ville anse frågan om »elektrons» massa och
därmed dess reala existens afgjord. Landolts undersökningar, som ju ej
företagits i detta s}^fte, äro ej utförda under de för denna frågas lösning
gynnsammaste vilkor. Det är emellertid i hvarje fall af största intresse,
att den elektrolytiska dissociationsteorien, som redan löst så mången
skenbar motsägelse, står färdig att gifva en förklaring, om en mera
ingående pröfning skulle visa, att den under ett sekel som oantastlig
ansedda satsen: »ett systems vikt ändras ej genom en inom detsamma
försiggående reaktion», ej är fullt exakt.
’) Physikalische Zeitschrift l Jahrg. N:o 21 (1900).
2) Zeitschr. f. physikal. Ghemie 12, l (1893).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
