Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72
stamfader för den i kemiens historia sedermera så berömda Gmeliriska,
släkten.
Georg Browatt, —1705. Präst. Skref »de sale volatili» (1677).
Erik Odelstierna, 1661—1704. Bergmästare, efterlemnade skrifter
af kemiskt-metallurgiskt innehåll.
Lars Boberg, 1664—1742. Professor i anatomi i Upsala, utgaf
»kemiska aforismer», i hvilka han försvarade alkemien.
Johan Julius Salberg, 1680—-1753. Farmaceut i Stockholm,
författare till flera afhandlingar, hufvudsakligen af kemiskt-tekniskt innehåll.
Emanuel Swedenborg, 1688—1772. Assessor i bergskollegium,
visio.-när. Skref flera arbeten af kemiskt innehåll, såsom »prodromus
prin-cipiorum rerum natura Hum s. novorum tentaminum chemiam et
physi-cam experimentalem geometrice explicandi» (1721).
Georg Brandt, 1694—1768. Biksvärdie, bergsråd. Karakteriserade
arseniken som en halfmetall. Upptäckte metallen kobolt (1735),
undersökte zinkföreningar och zinkmalmer, hänförde kvicksilfver, antimon,
vismut, kobolt, arsenik och zink till de s. k. half metallernas grupp (skilda
från egentliga metaller genom bristande smidbarhet), från hvilken han
däremot uteslöt vitrioler, malmer, jordarter och åtskilliga andra ämnen,
som förut räknats dit; framställde en förklaring öfver orsaken till järnets
rödbräcka och kallbräcka; visade, att den blåa färgen hos smalt är
beroende på halt af kobolt, icke af vismut, järn eller arsenik, såsom man
dittills trott; påpekade vitriololjans användbarhet för särskiljande af
silfver och guld samt järnvitriolens egenskap att utfälla guld ur dess
lösningar.
Gustaf Harmens, 1699—1774. Professor i Lund. Diss. de sale
communi (1748).
Anton von Stvab, 1702—1768. Bergmästare, Öfverdirektör vid
kontrollverket. Påvisade zinkblendets reducerbarhet utan närvaro af koppar;
iakttog först egenskapen hos vissa silikat att gelatinera med syror; var
en bland de förste, som använde blåsröret för mineralanalys (1748).
Johan Browatt (Brovallius), 1707—1755. Professor i naturalhistoria
i Åbo, sedermera biskop därsammastädes, politiker. Bekräftade Brandes
uppfattning af arsenikens metalliska natur och den s. k. hvita arsenikens
egenskap af en metallkalk.
daler för en »laborant-dräng» och 2,700 daler till materialier. Såsom institutionens
uppgift angafs: ej endast att utröna »metallernas natur, och huruvida de inbördes
kunna förvandlas, utan ock nogaste undersökning af de andra naturens riken till
hushållningens och konsters förbättring. Kraftigare läkemedel borde i synnerhet
af inhemska ämnen tillredas och på fattighus försökas.» — År 1694 utvidgades
anstalten ytterligare genom inköp af »ett stort hus på Kungsholmen», på den tomt,
där nu Serafimerlasarettet är beläget. Under senare delen af Karl XII:s regering
råkade laboratoriet emellertid i förfall. Orsaken härtill är att söka dels i de
ständiga krigen och den däraf föranledda ebben i statskassan, dels i Hiärne’^
mångahanda andra bestyr och tilltagande ålder. År 1719 flyttades det till Norrmalm, men
förfallet fortfor, så att när Brandt 1727 öfvertog institutionen, var staten helt och
hållet indragen. År 1732 indrogs äfven lokalen, och hela anstalten var under några
år alldeles slopad, ända tills den ånyo upprättades 1748 — jämnt 100 år efter sin
första uppkomst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
